Kommer inte ihåg var jag var på fredagen..
Men på lördagen var jag på Klubb Konstig i alla fall. Mycket trevligt, indeed.
Väljer att publicera bilder på.. mig. erhm. För en gångs skull ville folk fota mig *sub*


Bilder från Facebook (klicka på bilderna för större format)


Bild från LOST

Foto: Ibai Acevedo

Det här lyssnas på idag genom Spotify: Gothic Collection (en bra sådan)

Jag hade tråkigt, så jag gjorde en video åt er, mina kära bevakare.
Puss. Vet att ni älskar mig för den jag är *crying in denial*
Njoy



(Nopp, det finns absolut ingen baktanke med den här videon)
(Låt oss bara säga att jag är morbid)

Jag har en svag känsla av att jag inte kommer att vara singel så mycket längre till.
Så, bara för att visa lite respekt, så passar jag på att berätta om min Youtube-kärlek NU (!)

Det här är iJustine, en Youtube-kändis som blev känd genom att hon skyltade med sin stora fascination
till Mac och annan modern teknologi. Hon har med åren mer utvecklats till en videobloggare som gör allt för sina fans.
Det jag älskar med iJustine är att hon är så sjukt töntig, gullig och totalt opretentiös. Nerdy girls 4 life.





Oh, I love her <3
Hon gjorde nyss ett väldigt underhållande och användbart inlägg om hur man gör en videoblogg.
Ni kan ju klicka här om ni är intresserade!

 

++++
Jag har nu tagit mig tiden att lyssna på Sveriges bästa bands nya album, kanske lite för många gånger.
Ja, jag klassar Kent som Sveriges bästa band, därför var jag lite extra hård när jag rotade i det nya albumet, Röd.
Brukar vanligtvis inte skriva recensioner pga ren brist på erfarenhet, men nu kändes det lägligt.
Min slutgiltiga bedömning på albumet i helhet ser ovanför i form av plustecken.

Mitt första intryck av albumet var att det var betydligt mycket bättre än "Tillbaka till Samtiden". Kent kom till insikt,
kanske lite för sent, att de faktiskt kunde göra vad tusan de ville eftersom de ändå satt högst upp tronen.
När Kent väl genomförde sina synthdrömmar fick de, som de hade förväntat sig, väldigt bittra fans. Kent trodde
att problemet var att folk saknade gitarrerna och fann inte alls Kents "klickande" speciellt Kentigt. Så var det inte från min sida.
Jag har absolut ingenting mot att Kent blev mer elektroniska. Se bara på Radiohead; efter OK Computer (ett väldigt gitarrbaserat album)
bestämde Radiohead sig för att göra Kid A (där de knappt ens rörde en gitarr) och fan vad bra det var.
Den stora skillnaden mellan Radiohead och Kent är att Radiohead kunde hantera den nya musiken, det kunde inte Kent.

Det var "Tillbaka till Samtiden" det. Röd å andra sidan.. nu känns det som att Kent har hittat hem. Den känns t.o.m. väldigt
professionell och genomtänkt (nästan så att man känner Hansa-atmosfären). Röd är bra, väldigt bra till och
med, men har en hel del att arbeta på för att bli genialisk.

Förvisso är produktionen betydligt mycket bättre på Röd än på Tillbaka till Samtiden, men det är just produktionen som
gnager bort det där sista pluset från betyget. Precis som jag sa förut: Röd är ett väldigt bra album, rent svängigt sätt.
Det finns så mycket Kent skulle kunna göra med den nya väg de valt musikalisk väg, men det känns inte som att de ens tar
tag i hälften av möjligheterna de har. Röd skulle ha varit så mycket mer intressant om Kent skulle ha lagt ner tid på
de mikroskopiska detaljerna. Som sagt, möjligheter som skulle kunnat göra albumet genialiskt, unikt! De enda
riktigt intressanta låtarna är egentligen "Vals för Satan", "Töntarna" och möjligtvis "Idioter". Trots detta finns det ingen
riktigt dålig låt på albumet. Alla är väldigt svängiga på ett okommersiellt charmigt sätt.

Jag ska fortsätta att gnälla på produktionen, för att gnälla är det jag kan bäst. Vi kan ju börja med introlåten: körsången skulle
ha nått så mycket längre in i hjärtat om Kent skulle ha hyrt in en ordentlig kör eller sjungit i fler stämmor. Eller så är det
jag som lyssnat på för mycket Italiensk opera. "Taxmannen".. vad är det för jävla låtnamn? Den klara synthen i verserna
får mig alltid tänka på en skällande mekanisk tax. Haha, ganska lustig tanke. Jockes röst är fantastisk i denna låt förresten.
"Krossa allt" är onekligen den sämsta låten på albumet. Det låter som en jävla schlager. Eller snarare, det är strukturen som förstör en bra låt.
Det är sådana där småsaker som förstör ett bra album. Eller "Sjukhus" t.ex: för att börja med är versen på tok för lång i
jämförelse med resten av låten. Första refrängen är klockren, sådan sjukt bra atmosfär, allt är bara perfekt. Sen måste Kent
självklart, som de tyvärr gjort förr, göra misstaget att ta det over the top. Det hela blir överdramatiskt,
falskt och plastigt. Kan inte röra vid de äkta känslorna liksom. Den tunga basgitarren uppskattas dock.
"Vals för Satan", skivans bästa låt, lyckas med allt det som de föregående fem låtarna inte lyckades med; att hålla en bra balans.
Den är helt enkelt helt perfekt. Övergången från introt till versen, rösten i kombination med det andra röstspåret,
uppbyggnaden på refrängen, balanserad fortsättning och andra refrängen är precis som förra, men ändå en helt annan. Imponerande.
Och framför allt, låten känns rakt in i hjärtat. Att vara så tom att det enda som kan fylla ens hjärta är svart. Här har vi det!

Är det något som är bättre på det här albumet i jämförelse med de föregående Kent-albumen så är det
övergångarna mellan låtarna. Framför allt övergången till "Idioter". Snabbt, enkelt, men ändå en total energiupplandning.
Sista klagomålet går till det första mellanspelet på "Ensamheten". Det är egentligen bara den sektionen som är dålig
i låten, då man knappt kan avgöra om man lyssnar på Kent eller Antilop. Som tur är räddas låten av en sjukt bra andrarefräng.

Är det något Kent verkligen kunnat så är det ju avslutningar på album (förutom på förra albumet med den förskräckliga trummaskinen)
och visst lyckades de igen med "Det finns inga ord". Tomheten finns där, och ingenting löser sig. En gnista av hopp
försöks klickas igång i bakgrunden de sista sekunderna, men lyckas inte överleva. Skitbra!

Jättebra album. Småfel som jag skulle vilja fixa bara, men det är ju ändå ganska personligt.
Allt som allt blir det 4/5.

Om ni faktiskt läst HELA recensionen kan ni ju lämna en liten kommentar. Elak, snäll, spelar ingen roll.
Ses på Kent-konserten!

Foto: Emanuele Cardesi


Hade tänkt att sluta skriva så mycket om foton jag hittar.. ni kan väl bedöma själva ändå.
I princip alla fotografers foton jag publicerar här gillar jag ju. Speciellt denna fotograf.

Tycker att bilderna passar väldigt fint ihop med min senaste Spotify-lista.
Kom och depprocka med mig nu, kära bevakare:

http://open.spotify.com/user/ericd%c3%b6dens/playlist/1WLjF4TkcNOAAIJma6jaDo

Helgen spenderades på Debaser (fredag) och Kolingsborg 'Snap!' (lördag)
Har ni läst mina tweets vet ni säkert vilka galenskaper som försegick under kvällarna.
Annars har ni lite bilder här:

(klicka på bilderna för att förstora)



På bilderna: Jag, Dan Carlberg (Bloglovin), Shelley, Rava och Sofie.

Tänkte bara berätta.. på sidan av sådär. Aja, byebye!

(Btw har ni väl inte missat att jag lagt in fler bilder från förra festuppdateringen?)

Igår fick jag tag på Kent's Röd. Blev lite lycklig i hjärtat av att få den tidigare än de flesta andra.
Förvänta er en bedömning från min sida inom de närmaste dagarna.

Aja, mindre prat, mer konst.

Målningar av Ölgemälde von Leonid Afremov

Kommer ni ihåg The Strokes? Om ni inte gör det bor ni förmodligen på en annan planet eller har förlorat minnet
Anyhow, sångaren i The Strokes, Julian Casablancas, har precis som sin kollega Albert H Jr. släppt soloplatta; Phrazes For The Young.
Så, vad är skillnaden på Albert H Jr. och Herr.Casablancas? Ja, för att börja med gjorde Julian nästan all musik i The Strokes
så hans solo låter ungefär som The Strokes, fast med lite mer dragning mot 80-tals synth pop. Väldigt dansant.
En annan skillnad mellan Albert H Jr. och Julian Casablancas är att Julian är en väldigt bra låtskrivare, och det håller även i hans solo
sen (självklart) är Julian Casablancas ruggigt snygg. Skulle inte tacka nej till att ha hans kropp som utstyrsel
(haha, det där blev konstigt).

Men jaja, vet att jag egentligen bör informera er om mindre band men, va fan.. det är Julian, The Strokes.. nostalgi.. you know.
En annan sak: Albumet är värt att lyssna på. Inte wow, men inte heller dåligt. Den är precis som man hade förväntat sig att den skulle vara.

Om ni nu använder Spotify som 80% av alla andra svenska ungdomar med tillgång till Internet så kan ni lyssna på albumet där.
http://open.spotify.com/album/4rP54hT8fzDosnCtzQyBRF

Annars är det bara att tanka hem albumet här.

För lite mindre än ett halvår sen hittade en viss Karolina min blogg och kommenterade då och då.
Jag kikade in hennes blogg och hittade en hel del intressanta bilder, som var alla tagna av henne själv
så jag började bevaka henne också. Och sen dess har jag vissa dagar funnit mig själv framför datorn
med hakan ner i golvet då jag ser hennes underbara bilduppdateringar. Sjukt imponernande!!
Klart en av de mest talangfulla fotograferna jag bevakar just nu.
Fick möjligheten att sno några bilder
här har vi några favoriter:




Det är alltid skoj då det visar sig att folk med talang bevakar ens blogg.
Mer sådant tack!
Aja, nu har ni fått ett smakprov.
Besök (kanske bevaka t.o.m.?) hennes blogg häääääääär!

Denna konstnär fick väldigt mycket uppmärksamhet på internet efter att han (hon?) gjorde
videon till Grizzly Bears 'Granny Dinner'.
Här är några konstverk, plus videon.. om ni skulle ha missat.




För mer av Allison: Klicka här!

Foto: David Wilson


Det är Halloween. Eller ja, nu är klockan 04:15, men folk firar väl fortfarande Halloween.
Det är en högtid där man egentligen ska sörja de döda. Så är det inte nowdays. Hur kunde det bli så fel?
Som ni redan listat ut är jag hemma denna lördag. Tänkte att jag skulle skriva något. vet bara inte vad jag ska skriva..

Jag har inte tagit mig tiden att uppdatera den här veckan. Vet inte varför.. fått för mig att ingen läser min blogg.
eller åtminstone att ingen uppskattar min blogg. Eller snarare att ingen uppskattar någonting jag gör.
Allt känns bara så fjantigt eller hopplöst (eller både och). Ingenting spelar någon roll egentligen. Så känns det.

Denna vecka har jag lyssnat på operan 'Requiem' av Guiseppe Verdi och 'Fleurs' av Former Ghosts.
Fleurs avslutas på ett väldigt berörande sätt. Just efter att Rubbert nästan gråter i mikrofonen "But it's ok, everything dies"
slår de på orgeln och Nika Danilova sjunger "Who is going to love you like I do?" i en och en halv minut. Ångestladdat. Sjukt bra.
Låten heter förresten 'This is my last goodbye'. Den har gått på repeat många gånger.

Det känns också väldigt fjantigt; hur jag attraheras till sorgsen musik. Men samtidigt tycker jag också att det är fjantigt med glad musik.
Så... vet inte. Samtidigt är det väldigt svårt att undvika omtycket av ledsen musik eftersom att konst och sorg går varandra hand i hand.
Känns bara som att jag går igenom en fas i livet som jag egentligen borde ha gått igenom för fem år sedan.
Men.. jag börjar vänja mig vid tanken att allt jag gör och tänker är fånigt.. Vilket förmodligen är bra.
Varför ska man lägga ner tid på att värdera sådana småsaker egentligen?

Så, hur var veckan? Ganska bra. Gick ut måndag, tisdag, onsdag och fredag. Kommer säkert bilder.. om jag orkar.
Annars kan jag väl summera veckan med ungefär det som står ovanför. Plus att jag inte vet varför jag gör vissa dumma val
och jag vet inte varför jag avhåller mig från vissa lite smartare val. Samtidigt finns det självklart någonting lockande
i de där osäkra, lite dummare valen. Jag kör ganska mycket på impuls. Men ibland är jag övertygad om att jag söker misslyckanden.
Vet inte... känner inte mig själv egentligen.
Jag gör bara det som känns rätt i bröstkorgen. Därför kan jag ändå påstå att jag är mig själv.
Sen hur man kan vara 100% sig själv utan att känna sig själv är väl en annan fråga..

För mer asballa grejor och konst och sånt och annat, gå in på Oscar Santillans blogg!

I fredags var jag på jobbet och drack med mitt team, som varje fredag. Filippa kom förbi. Vi rockade till Guitar Hero \../.(>_<).\../
Anyhow, efter det var det Weekday-festen på drottninggatan. Alltid fint med gratis alkohol.
Bäst på kvällen var när jag sprayade badrumsparfym på en snubbe som kallade mig för idiot för att han inte fick gå före mig i toalettkön.


Jag och Filippa, så klart.
Olof till vänster.
Paula och "Katarinas lillasyster"
Baksidan av mitt huvud.. haha.


Många jag känner var där, så det var trevligt.
När Weekday-festen väl var över drog vi till Konstig Klubb.
Blev fotad där också, men vet inte vem fotografen var eller om han någonsin publicerade bilden.
Fin kväll anyhow.

(bild från min mobil)






Maximilian och.. han som jag inte kommer ihåg namnet på.

Linnea, Felix och Filippa.

... sen smet jag in.

Leo porrar sig.

Bilder från LOST