Ännu en gång söp jag mig redigt full i brist på annat
och ännu en gång slösade jag mer pengar än vad jag borde ha gjort.
Ännu en gång antog folk att jag var homosexuell
och ännu en gång fick jag förklara att jag faktiskt inte tar illa upp.
Ännu en gång lade jag mig runt 06:30
och ännu en gång blev jag väckt ungefär en timma efter det av mina grannar
och kunde inte somna om.

Grannar.. jag önskar er alla könssjukdomar i världen
eller att erat flygplan kraschar,
att er familj och alla era vänner lämnar er en efter en.
När era skrikande jäkla barn blir tillräckligt stora för att gå på egna ben
ska jag sannerligen skaffa mig ett körkort och en bil
så att jag kan köra över dem!!!

Och den som spelar dunkadunka-musik på högsta volym
klockan 9 en lördagsmorgon har allvarliga problem.

Fuck you
Eric.

Mor tog sig tiden att scanna in våra familjefoton.
I really like them.
Väldigt gamla foton, så i andra ord är nästan alla tagna i Chile.
Om ni inte var bekant med det så är jag halvt chilensk.
Min mor och resten av familjen flyttade till Sverige pga militärkuppen.
Min mor var runt 16 år gammal då och lärde sig svenska snabbt
vilket förklarar varför hon pratar flytande nu.
Men aja, nog om det. Här är bilderna.

















10 månader efter att Jorge födds, samma år, fick han en bror, vid namn Leonardo (till höger).
Leonardo var min stora idol då jag var liten, haha.
Finns en hel del sjuka historier från den tiden då jag var liten
men han var i alla fall världens bästa. Speciellt då han lagade "bajskaka", haha xD


Familjen flyttade till Sverige och moster Patricia fick vara med i tidningen.
Vet inte vad hon gör på bilden eller vad artikeln gick ut på..
men jag antar att hon skulle föreställa en missnöjd chilenare.




Det bör finnas flera bilder.. vet dock inte vad som hänt med dem..
inte är de på den här datorn i alla fall.
När jag lagt mina smutsiga höstvantar på de andra bilderna
kanske jag publicerar de också.

Någon hygglig människa tog och spelade in det finaste ögonblicket i mitt liv.
Tåras fortfarande i ögonen då jag ser det.

Söndagen var totalt fail.
Mina planer gick totalt åt helvete, så jag stannade bara hemma och spelade Zelda typ.
Slapp gå ut med hunden på hela dagen, vilket var tacksamt I guess. Märkte att nästan hela min kropp skakade mot tolvslaget. Varför? Jag hade inte rökt på hela dagen eftersom att jag inte satt min fot utanför huset. Oj då, har inga cigg kvar. Frågar min mor om hon har. Nä, hon har tydligen slutat.
Jaha, vad fan ska man göra då? Jag bestämde mig för att ta nattbussen till närmaste Statoil (som inte är speciellt nära) för att köpa mina cigg. Köpte, rökte en cigg och sen var det 40 minuter tills min buss gick. Kul. Tänkte att den bästa lösningen denna iskalla natt var att ta en taxi. Jag hade aldrig betalat för en taxi förr. Någon gul taxi åkte där i närheten och jag viftade till mig den.
- "Hej", sa jag, "hur mycket går det på till Gribbylunds centrum?"
- "Vet inte", sa taxichaffisen, "kanske 80-120 kronor.."
- "Eh.. okej", sa jag och tänkte att det var jäkligt skumt när man hört historier om folk som åkte från Täby Centrum till Gribbylund på ca 50 kr, och Täby Centrum ligger fan längre bort än vad Statoil gör. "Jag har 100 kr"
*kort tystnad*
- Hoppa in.
Han "skulle vara snäll" så han stängde av taxametern. När vi en minut senare kom fram ville han ha hela hundringen. Fan vilken rip off. Men jag betalade.

Försökte att somna klockan sex. Gick relativt bra tills jag blev väckt klockan sju av okänt, störande ljud.
Kunde inte somna om, so yeah.. en timmas sömn. Fuck you very much grannar.

Tänkte skriva ett lite mer varierat inlägg idag. Vet inte riktigt vad den handlar om, eftersom att jag knappt själv vet vad jag gillar för något inom mode eller när det kommer till kvinnor. Tvekar på att inlägget kommer att ha en röd tråd, men vi kör.

---

En vacker dag då jag satt inomhus framför datorn (japp, det är det jag gör då det är vackert väder ute) kollade jag in min Bloggkoll, som numera heter Bloglovin. Hittade en intressant banner till en modesida som heter LookBook. Hade inget bättre för mig (trots det fina vädret) så jag undersökte hemsidan.



Det första jag såg var denna 18åriga tjej från Kanada, vid namn Erika. Bestämde mig för det ögonblicket att hon var världens vackraste kvinna. Och därmed förlorade jag den gnutta värdighet och självrespekt som jag hade kvar. Varför? Jo, för att jag tycker vanligtvis att modebloggar och dylikt är fruktansvärt tråkigt och slöseri med tid, och jag vill vara så oytlig som det bara går. LookBook stal både de tingen ifrån mig.



Jag var helt fast. Det kryllande med extremt vackra människor, killar som tjejer, som agerade som amatörmodeller och publicerade sina egna bilder på den här hemsidan, LookBook. Satt säkert i över två timmar och bara bläddrade igenom en massa bilder på helt sanslöst snygga, söta, vackra människor. Helt fast.



Som många säkert är bekant med så är jag väldigt ointresserad utav mode. Därmed tycker jag att modebloggar, som blivit så rosad utav alla slags ungdomar, är väldigt ointressant. Men LookBook har bara den simpla funktionen att folk lägger upp bilder på sig själv med de kläder de gillar, and that's it! Det är ingen modebloggare som säger vad som är rätt eller fel att ha på sig, eller vad som är inne och ute. Istället får man kolla runt och själv bedöma vad man tycker faller in i ens smak. Man inspireras bara. Och om man nu vill veta var plagget är köpt, ja, då står det där också. Sjukt smart. Kan inte säga att jag hänger på sidan, men jag gillar idén väldigt mycket.



Men låt oss återgå till varför jag fastnade för sidan i första taget; de vackra tjejerna.
Det slog mig att jag älskar smala tjejer. Vanligtvis gillar ju män kvinnor med lite mer.. former. Men inte jag, njet. Små bröst helst, samma sak med den nedre delen (Gu vad jag hatar att prata om sånt här.. men jaja). Efter senaste halvåret märkte jag också att det spelar nästan lika stor roll vad de har på sig för någonting. Dock är jag inte så petig där, men det kan spela en stor roll.



Men sedan kan man ju titta tillbaka på mina ex. Den ena J-rock, den andra goth, den tredje grunge, fjärde indie, den femte helt och hållet average. Och alla har inte varit pinnsmala, men jag har gillat /älskat dem ändå. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag är "into". Fick för mig ett tag att jag bara gillade färgglada J-pop/rockare, efter det fick jag för mig att jag bara gillade indietjejer, sen fick jag för mig att jag bara gillade gothtjejer, sen Panda-popare,  sen fick jag för mig att subkulturen inte spelade någon större roll, så länge de såg oskuldsfulla ut så var det bra, osv osv. Min poäng är att inget av det där har hållit speciellt länge.



Efter någon timmas tänkande och LookBook-bläddrande slog det mig att jag inte har någon speciell tjejsmak över huvudtaget. Visst, kan inte neka att jag är svag för tunna tjejer, men det gör ju inte de andra mindre älskvärda direkt.
Jag kom fram till att det som fångar min blick är utstrålningen, att personen i fråga faktiskt är speciell. Helst att hon är smått vrickad. och att hon är kreativ.
Kan inte heller neka att jag är en sucker för mörka och svåra tjejer, haha. Men det hör väl ihop med det som jag beskrev nyss.
Kom ihåg att allt det här handlar om det första intrycket. Vad är det första intrycket oftast? Jo, utseendet. It sucks, but it's true. Kan avslöja att jag har varit med om att träffa på tjejer som verkat väldigt speciella på långt håll, men visar sig sedan vara rena motsatsen. Eller att personen i fråga bara är en stor skit.
Någon som kanske inte utstrålar någonting ovanligt i det första intrycket kan ju visa sig vara den mest intressanta människan man någonsin kommer att träffa.



Alla bilder tagna från Lookbook. Bryter förmodligen alla slags lagar som existerar på internet
but what to say.. jag är "ung och vild".

Vanligaste tankarna som strömmar genom mitt huvud:

"Wow... *två sekunders avbrott* That was annoying."

"Oh my good, I hate you so much!"

"Herregud vad irriterande"

"Han /hon är outhärdligt irriterande"

"Snälla dö, jag avskyr dig."

"Jag hatar det här"

"Jag hatar mig själv"

"Herregud vad misslyckat"


Så, nu har ni fått lära er något skoj barn! Här har ni anledningen varför jag alltid går runt med hörlurar: Jag orkar inte lyssna på irriterande människor.
Med irriterande människor menar jag: Barn som gör allt de kan för att driva en till vansinne, bebisar som skriker, tonåringar som inte är kapabla till att prata som riktiga människor, tonåringar som tror att de är allmighty, vuxna människor som pratar om vädret och att sin bil rullar, vuxna människor som pratar business med trådlös handfree, tanter som tror att de äger världen pga sin ålder (?), gamlingar som insisterar med att prata med en, gamlingar som inte fattar någonting, gamlingar som gör att bussresan tar dubbelt så lång tid pga alla olika slags irriterande anledningar, kommunister, överklassfittor, alkoholister, tiggare, telefonförsäljare, människor som tror att de är sjukt coola för att de läser Kafka, ungdomar som spelar sin skitiga jäkla musik högt på sin mobiltelefon.. ja.. Jag kan hålla på hur länge som helst.

Kan sammanfatta med att jag i princip irriterar mig på allt.
Jag irriterar mig till och med på mina kompisar, och framför allt mig själv.

Jag uteslöt alla självhatiska grejer som strömmar genom huvudet, därför att det skulle vara fruktansvärt töntigt att skriva ut det officiellt. Ungefär lika töntigt som allting annat som jag skriver officiellt!
Puss!

I fredags fyllde jag år. 20 för att vara lite mer exakt. Snarare skrämmande än uppmuntrande.
De flesta av mina vänner är 90or eller 91or.. så jag blir väl "the old man" i gänget.
Och inbilla inte er att "allt löser sig med tiden".. åh nej.. allt blir värre med tiden. Ju äldre man blir desto mer ansvar lastas på ens rygg och desto mer skräp och dåliga minnen får man släpa efter sig. Det blir fan inte lättare.. Man blir bara äldre och äldre, och i hur mycket man än försöker så skiter sig allting i slutändan. Nästan löjligt att vi kämpar så hårt för den korta illusionen att det FAKTISKT går bra. Men ja, man kämpar och kämpar tills man faller ihop och dör.
Anyhow, åldern 20 = nu är du vuxen!
Vuxen = Ansvar

Nu är jag så pass gammal att jag faktiskt börjat lyssna en hel del på Jazz.
Förvisso uppvuxen med Jazz, aldrig haft något emot det men inte heller uppskattat det förens nu.
Men inte bara pure Jazz, även en hel del Bossa Nova och liknande härligheter.


Är snäll nog att publicera några fina videos.. som vanligt.
Enjoy.


Nat King Cole - Quizas Quizas Quizas
Foto: In the Mood for love


Paolo Conte - vieni via con me

När Sara hjälpte mig att tvätta berättade jag om min stora kärlek till Crystal Castles.
Som svar sa Sara att Crystal Castles bara är copycats
och inte alls lika originella som alla tror.
Jag förstår henne nu.




Det här franska bandet heter Kap Bambino, låter så gott som lika revolutionerande som Crystal Castles
men de var ute tidigare.

Men ja, jag älskar Crystal Castles i vilket fall som.

No more pretto! Eller vad man nu än ska kalla det..
Jobbat på det ett tag nu.. och jag tror nog att jag hittat någon slags balans nu.
Kan gå djupare in på det någon annan gång.
Cheerio!

Det här är svårt att säga.. men jag är ganska säker på att efter Radiohead är
My Bloody Valentine och Portishead mina favoritband.
Vad som är nyheten är inte MBV, utan snarare att jag kan rangordna Portishead.
Portishead är ett av de banden som jag lyssnat längst på.
Inte tröttnat och jag känner mig fortfarande lika nykär som första gången jag lyssnade.
Trollbunden.

Överträffade mig själv idag. Somnade klockan fyra och vaknade runt sju. Vanligtvis vaknar jag 15-16 typ.

Igår var jag på Ace Fightclub. Fick komma in gratis pga Ismail. Han borde vara sur på mig egentligen tycker jag
eftersom att jag droppade en pall på hans huvud.

Fick höra av Ida senare på kvällen att någon sagt till henne att jag är obehaglig.
Obehaglig! WTF?!
Jag är så sjuuuuukt trött på allt skitsnack bakom min rygg. Men det där var fan det mest störande jag har fått höra om mig.
Kan köpa att jag är dryg, irriterande, elak, bitter eller whatever.. men det där var ju bara hysteriskt..

Ace stängde klockan två.
Vilken jäkla klubb stänger klockan två liksom?

Ursäkta mitt bekräftelsebehov.. men..
är jag verkligen obehaglig på något sett? Måste bara få det bekräftat.

Låg just i sängen och grät som ett litet barn medan jag tittade på House of Flying Daggers.
 Älskar Zhang Yimou's filmer, fastän jag tycker att de är lite väl påkostade.
Jag vet inte.. lågbudgetfilmer har sin charm.
Zhang Yimou är onekligen bäst när det kommer till "stylized martial art". Extremt vackra, färgsprakande filmer gör han.
Dock måste jag säga att Wong Kar-Wai slår Yiamou i när det kommer till vackra kinesiska filmer.
(vet inte vad poängen var med det där inlägget..)
However! Flying daggers och Hero är mina favoriter med Zhang Yimou. Så är det.
Tror att de flesta har sett Hero, så snälla se Flying Daggers! Så otroligt vacker!
Och jag kan utlova mängder med tårar i slutet, t.o.m. medan sluttexterna rullar.

Jag skrev just ett inlägg om en viss person (ska inte nämna något namn) som jag nu har tagit bort.
Antar att inte många hann läsa det eftersom det bara var uppe i en halvtimma och det blev publicerat sent.
Men det var i vilket fall fel av mig att göra det, men jag såg det som den enda utvägen.
Håller fortfarande på att det den personen gjorde var repsektlöst och inte hade någon slags omtanke om jag blev sårad
men i efterhand kanske jag inte är så jäkla mycket bättre.
I vilket fall som helst är det bara jag som förlorar på det, eftersom jag inte vill ha någon vid min sida om min åsikt och mina känslor.
Jag kan hålla med om att jag var jobbig den kvällen, men det ger inte personen befogan att göra det den gjorde.
Inte som rollen som min kompis..
Vad ska jag säga? Jag var full och dum, men det kan jag stå för.
Om det är någon som vet vad jag talar om så ursäktar jag mig för den kvällen.
Och vad som händer nu... ja.. det är bara vänta och se hur det utvecklas.