What a beautiful day
Började med att jag vaknade klockan 6. Jag sket i att äta hemma, så jag åkte till Rådmansgatan med en gång för att få äta på Waynes Coffee. Tyvärr hade de stängt, så jag stack till Café 60 för att avnjuta en kaffe late och en äppelpaj med vaniljsås. Just att fika ensam på ett café kan verkligen göra hela ens dag har jag märkt. Att bara sitta där med soundtracket till Lost in Translation i lurarna och se på folk som går förbi där utanför, se på hur bilarna stannar för rödljuset och drar sedan vidare, se på höstlöven som faller och se hur solen reflekteras i fönstren på byggnader. Så sitter man där i cirka 40 minuter, totalt avslappnad med sin kaffe i handen (dricker den nästan i slow motion). De få människorna som var där måste ha tyckt att jag var ytterst konstig för att jag satt där ensam och bara tittade ut i 40 minuter.
Kom till jobbet och jobbade för allt jag hade, nästan omedvetet. Jag lyckades i alla fall nolla alla kategorier, vilket var väldigt hårt kämpat av mig, tycker jag i vilket fall som helst.. Plus att jag hade skoj hela dagen och jag kände mig omtyckt i princip hela dagen. Känns lite bättre att vara på jobbet om man känner sig uppskattad I guess.
Min hobby på rasterna
Efter att ha nollat stack jag hem till Tomas och fick de sista nödvändiga instruktionerna om lägenheten, och så fick jag nycklarna. Vi tog en promenad runt kvarteret också.. och fy fan vad fint det är vid sjön! Jag kan knappt bärga mig att flytta in dit och låta timmarna rinna iväg medan jag sitter där vid sjön.
Åkte sedan hem. Det hade varit soligt väder hela dagen och nu var det stjärnklart, men luften var precis lika ren som förut. Det är väl det bästa med hösten; luften.
Visade sig att jag behövde vänta på bussen i Täby Centrum i 20 minuter. jag tog av mig hörlurarna och gick runt så gott som ensam i Sveriges största centrum. Det var extremt... upprymmande på något konstigt sätt. Det höga taket, atmosfären och ja.. upprymt helt enkelt. Några ungdomar hade hittat ett piano på övervåningen. De spelade John Lennon och Coldplay på den. Det var inte speciellt stilrent spelat, men akustiken som framhävdes från det tomma centrumet gjorde det halvfina extremt vackert. Jag nästan flöt genom centrumet de där 20 minuterarna, och passade på att analysera sådana saker som jag inte vanligtvis har tid att analysera. Det var en väldigt.. fri känsla, konstigt nog.
Satte mig på bussen och drog igång My Bloody Valentine igen. Hade också lyssnat på dem på tåget på väg mot centrum. Kombinationen av färgen av höstlöv, doften av höst, det slaskiga och lyssna på My Bloody Valentine medan ljusen susar förbi fick mig att bli påmind av förra hösten då jag var förälskad i Michi. Kunde nästan känna den känslan igen. Det var ganska härligt, det var nästan som the real thing. Jag kom på mig själv att jag faktiskt var väldigt lycklig förra hösten. Åtminstånde då jag var med henne.
Men missförstå mig rätt, jag blev glad av tanken att jag var lycklig förra hösten och att jag kunde nästan känna samma känsla igen. Inte som så att jag är ledsen för att jag inte är tillsammans med Michi längre. Har inga planer på att bli ihop med henne (än så länge i alla fall)(man ska aldrig säga aldrig).
Så ja... min dag har varit ganska ultimat. Kortfattat: en dag utan stress och istället fylld av gratis livsnjutning.
Till sist, ett tips till alla deprimerade:
Skapa tid för att bara inte göra någonting, bara njuta känslan av att vara avslappnad..
att inte ha någon slags tidspress på sig.
Det kan göra hela ens dag, jag lovar er.
South Park
I brist på anime så bestämde jag mig för att kolla på ALLA South Park-avsnitt.
När jag var mindre så var jag helt besatt av South Park. Tittade på de flesta avsnitten, köpte massvis med tröjor som hade med South Park att göra, köpte Chef Aid: The South Park Album, köpte pins med South Park, klistermärken, leksaker, videos och ja, allt som hade med South Park att göra. Sen får man inte glömma alla mina jäkla affischer med South Park på.
så kort sagt; det är lite nostalgi att kolla igenom avsnitten igen.
Men det är så SJUKT BRA!
När jag var liten så gillade jag väl South Park för att jag tyckte det var så coolt och brutalt. Jag menar.. jag kunde knappt någon engelska på den tiden. Så det är som en helt ny upplevelse att få kolla på alla avsnitt igen.
Många måste tro att South Park bara är ren "cartoon violence" och att det ska vara revolutionerande på ett eller annat sätt. Men ja, det är väl sant till viss del, men det finns så mycket mer bakom det! Hela serien är FYLLD (och då menar jag fylld verkligen) med satir av olika slag. De kritiserar samhället på ett så grovt sätt och fastän allting är så grovt kan man ändå känna igen sig i många scener.
Så ja.. jag tycker South Park är helt genialist och flera än bara korkade ungdommar borde kolla på det.
Till sist en bild som är jäkligt disturbing samtidigt som den värmer mitt hjärta.
King of my Castle
Min barndom.
The End - Dagen efter
Dagen började väldigt.. ja.. det var sjukt jobbigt. Tyckte väldigt synd om mig själv för någon konstig anledning. Kände mig ensam och jag kände att det kanske inte var så bra att jag gjort slut med Cosette.. jag visste redan innan att jag skulle sakna henne med en gång, men i vilket fall som helst fanns det bara en rätt sak att göra, och det skulle vara att göra slut med henne.
Kom till jobbet, lyssnade på Kent och var helt tyst och dyster tills lunchen. Under den tiden så gjorde jag mitt jobb (så klart) och fick uthärda min kusin (som också är min chef).
- Det är inte okej att du kommer till jobbet och bara sovit två timmar, Eric..
- Ja.. men idag har jag sovit bättre.
- Här, ta två koffeintabletter.
- men jag sa ju nyss att jag sovit tillräckligt.
- Ta tabletterna, du behöver dem.
- Men jag är inte trött... *börjar bli irriterad*
och sedan frågade han tre gånger till under dagen om jag inte borde ta flera tabletter (indirekt; "du ser ut halvsova och att inte göra ett skit"). Min kusin är väldigt omtänksam, godhjärtad, snäll osv... men det negativa med honom är att han aldrig lyssnar (!). Eller snarare, han lyssnar när han vill lyssna. Känns för det mesta hopplöst att proppa i honom någonting när man vet att han är inställd på att inte lyssna.
Men efter lunchen tog jag av mig hörlurarna och det kändes tillräckligt med att Kents Hagnesta Hill talat om sorgen åt mig. Jag kände mig totalt patetisk i tanke på att jag tyckte synd om mig överhuvudtaget. Men när jag väl började socialisera mig med mina arbetskamrater igen så vände humöret 180 grader. Jag blev väldigt glad och barnslig, som vanligt alltså. Kände mig t.o.m. omtyckt, vilket jag inte ofta brukar känna mig. Efter en halv dag fylld med pruttskämt och skratt åkte jag till Täby Centrum och träffade Johannes. Jag sa att jag inte ville snacka om Cosette-grejen och att jag bara ville ha kul nu, och det hade vi. Spelade Nintendo DS, kollade på South Park, spelade ett sinnessjukt japanskt onlinespel. Vi tog helt enkelt och gjorde allting barnsligt och IQ-befriande som vi kunde, till skillnad från de andra gångerna då vi tittar på djupa filmer eller talar om våra sorger. så, tack Johannes <3
Sen vad jag tycker om singellivet kan jag ta på min lite mer privata blogg.
Men jag vill bara inte grubbla på avslutandet av mitt förhållande och att jag kanske kastat bort det bästa som har hänt i mitt liv.. men som sagt, det fanns ingen annan utväg varesig vad jag ville.
Eftersom vi ändå träffades varannan helg så borde jag inte känna av någonting än, eftersom jag inte borde ha träffat henne förens om två veckor.
Ska bara försöka att leva mitt liv precis som jag gjorde medan jag var tillsammans med henne,
fast den här gången utan henne.
The End - Cosette
men jag kunde inte älska henne lika mycket som jag ville
och därför kändes det falskt att fortsätta vara tillsammans med henne.
Den här gången var jag the bad guy.. och det står jag för.
Jag är bara allt för förvirrad i mig själv för att kunna känna av någon kärlek nu antar jag..
och jag kunde inte älska den bästa flickvännen jag någonsin haft.
Extremt nödvändig info
Och det finns två stycken som jag tänkt på extra mycket.
Man tittar till höger; en ganska söt tjej som ler mot kameran och ser sportig ut, frisk osv osv blablabla
Sen tittar man till vänster och WAAAAH! Ett monster! varje gång jag tittar på den där jäkla reklamen så vill jag bara riva ner skiten, FÖR ATT JAG INTE STÅR UT MED HENNES PERVERSA LEENDE! Den säger typ "åh, titta på mig när jag dansar magdans. Damn right, jag är sjukt het.. och du vill knulla mig ikväll *slickar sig om munnen*" GOD DAMN! LEAVE ME ALONE!
Den här dock, till skillnad från den andra, är extremt stilren. Färgerna bara sprutar från höger till vänster, men bilden lyckas ändå hålla en struktur. Deras sminkning är så klockren och arty, och deras ansiktsform samt blick sätter pricken över i:et. Åh, gu vad jag älskade att stirra på den här tills tåget kom <3
All this relief
it's good, it's not so hard now.
up, I bite my tongue, who cares?
this chance to drop off
oh she left, she left for someone. all of this hurt that's wilted off
all this relief, it's the oddest thing
oh my God, oh my God, oh my God.
well, he'll never become that's fine
I lost my thought
eeeehhh..
Äventyr
Hemresan var ännu mer intressant.
- hej *bla bla bla förklarar situationen* Har ni någon plats över?
- hmmmm... jaaaa du... knappast.. förutom om du kan vara dam..
- eeeehhh... ja.. det skulle jag väl kunna vara.. hehehehe...
- NOPP! Det kan du inte! Så du får satsa på sittplatserna. Prova med plats nummer 22, för att den platsen är ledig tills Lund.
- öh... ok.
Hade inget annat val, så jag åkte med den. Fick ha sittplats i 10 minuter innan den som egentligen skulle ha stolen tog den. Kul. Alla sittplatser var upptagna, klockan var 23 och det var 7 timmar kvar att färdas. Hälften av passagerarna var Svensson-losers och andra hälften bestod av Disco-turrar och Mc-knuttar. hade inget annat val än att lägga mig på golvet. Fick inte mycket sömn.
Kom till Stockholm klockan 05:57.. sket i att sticka hem och åkte till jobbet med en gång.
kul dag..
Förresten har jag dåliga tankar i huvudet... väldigt dåliga tankar.
*go away... go away*
Nintendo DS
Men innan dess träffade jag en jäkla massa kompisar och bekanta i Täby Centrum (av ren slump), och sedan träffade jag Elise (som jag från början hade planerat att träffa). Käkade och snackade skit med henne i Täby Centrum. Vi vandrade runt där i 4 timmar, haha. Men det var länge sedan man hade träffat henne.. hon är allt bra, den där Elise.
Annars är klockan nu 04:02, torsdag.. eller.. snarare fredag. Spelade Final Fantasy tills klockan 3, sedan satte jag igång datorn för att uppdatera mig i "the wire". Men som ni kanske redan förutsett har jag inget jobb imorgon, för att jag ska resa till skåne och träffa min älskling, Cosette. Jag har saknat henne en hel del, buhu.
Om en timma går mitt tåg, sååå... hej då!
Visst är den vacker? *snyfft snyfft*
Aftonbladet i mitt hjärta
Det här hittade jag bara IDAG!
KAN DET BLI MER AWESOME ÄN SÅHÄR?!
härlig lirare
BALLT!
