Hej Blogg
Denna vecka har berikat mig. Jag har varit hos psykologen och logopeden, fått bekräftelse på att jag faktiskt har dyslexi, jag har träffat Michi massor, jag har lånat massor med djupa serietidningar om realism (för att öva bort min dysse successivt), pumpat Sigur Rós, spelat på Runan med bandet osv osv.

Ja.. vi spelade live igår på runan som sagt. Den mest deprimerande spelningen ever. Alla i bandet var så jäkla otaggade, vi var därmed extremt dryga mot allt och alla. På scenen drog sångaren Henric massor med djupa citat och under den instrumentala delen satt han sig vid trummorna med händerna för ansiktet. I slutet tog trummisen Jocke och sa något om att natten led mot sitt slut och att änglarna gråter ikväll. Fastän det var så jäkla deppigt fick vi nog ut våran image ganska bra.

Michi sov över hos mig efter spelningen. Vi tittade på episka filmer och drack te. Jag var lycklig. Och att vakna... ja.. öppna ögonen och se det finaste i världen i sin famn.. den känslan är ganska fin.. ganska underbar.
Hon kysste mig och sa att hon var glad för det här. "Glad för vadå?" frågar jag. "För att jag fick träffa dig, att jag kan vara med dig. jag gillar dig" sa hon och kysste mig igen. Jag blev så jäkla glad, men visade inte det. Jag sa bara att jag var glad att jag fick vara henne och att hon lyser upp min vardag. Men.. jag trodde verkligen inte det här skulle hända igen.. att någon skulle kunna visa sin tacksamhet till mig.. trodde inte detta skulle kunna hända igen. Men hon är en sådan som kan det.. det gör mig lycklig. Jag antar väl att jag är en sådan egoist som behöver känna mig omtyckt lite då och då.. det är kanske är narcissistiskt snarare.
Men dock, den tanken som drar ner mig.. är att jag vet att ju lyckligare jag är pga henne ju ondare kommer fallet att bli. Hon kommer såra mig för livet. Den tanken i kombination med att jag aldrig kan känna mig tillräcklig är.. jäkligt svår.
Jag är så lycklig när jag rör vid hennes hud, samtidigt som jag skakar av rädsla.