Foto: David Wilson


Det är Halloween. Eller ja, nu är klockan 04:15, men folk firar väl fortfarande Halloween.
Det är en högtid där man egentligen ska sörja de döda. Så är det inte nowdays. Hur kunde det bli så fel?
Som ni redan listat ut är jag hemma denna lördag. Tänkte att jag skulle skriva något. vet bara inte vad jag ska skriva..

Jag har inte tagit mig tiden att uppdatera den här veckan. Vet inte varför.. fått för mig att ingen läser min blogg.
eller åtminstone att ingen uppskattar min blogg. Eller snarare att ingen uppskattar någonting jag gör.
Allt känns bara så fjantigt eller hopplöst (eller både och). Ingenting spelar någon roll egentligen. Så känns det.

Denna vecka har jag lyssnat på operan 'Requiem' av Guiseppe Verdi och 'Fleurs' av Former Ghosts.
Fleurs avslutas på ett väldigt berörande sätt. Just efter att Rubbert nästan gråter i mikrofonen "But it's ok, everything dies"
slår de på orgeln och Nika Danilova sjunger "Who is going to love you like I do?" i en och en halv minut. Ångestladdat. Sjukt bra.
Låten heter förresten 'This is my last goodbye'. Den har gått på repeat många gånger.

Det känns också väldigt fjantigt; hur jag attraheras till sorgsen musik. Men samtidigt tycker jag också att det är fjantigt med glad musik.
Så... vet inte. Samtidigt är det väldigt svårt att undvika omtycket av ledsen musik eftersom att konst och sorg går varandra hand i hand.
Känns bara som att jag går igenom en fas i livet som jag egentligen borde ha gått igenom för fem år sedan.
Men.. jag börjar vänja mig vid tanken att allt jag gör och tänker är fånigt.. Vilket förmodligen är bra.
Varför ska man lägga ner tid på att värdera sådana småsaker egentligen?

Så, hur var veckan? Ganska bra. Gick ut måndag, tisdag, onsdag och fredag. Kommer säkert bilder.. om jag orkar.
Annars kan jag väl summera veckan med ungefär det som står ovanför. Plus att jag inte vet varför jag gör vissa dumma val
och jag vet inte varför jag avhåller mig från vissa lite smartare val. Samtidigt finns det självklart någonting lockande
i de där osäkra, lite dummare valen. Jag kör ganska mycket på impuls. Men ibland är jag övertygad om att jag söker misslyckanden.
Vet inte... känner inte mig själv egentligen.
Jag gör bara det som känns rätt i bröstkorgen. Därför kan jag ändå påstå att jag är mig själv.
Sen hur man kan vara 100% sig själv utan att känna sig själv är väl en annan fråga..

Fixing up my hair,
I want to impress you
Today and everyday,
Okay, okay okay, okay

So what do you want?
I want to be careless too
So much waiting, so much sitting alone
When you say what you say,
It's not what I thought, it's really nothing at all
I'm not who you want,
Alright, alright alright, alright

Haha, seriöst? Begär pengar utav mig efter att hon varit otrogen mot mig? Hur okänslig får man vara?
Jävla isdrottning alltså.

Vilket jävla as
Jag vill dö. Det här var det sista jag hade förväntat mig av henne.
Verkar som att mina drömmar stämde ändå.

Som sagt, jag har varit inställd på att jag aldrig någonsin kommer träffa någon så bra flickvän som Ida.
Jag skulle inte ha blivit tillsammans med henne från första början, för att jag förtjänade helt enkelt inte henne.
Men nu har jag ändå kommit till insikten att hon helt enkelt var sjukt mycket bättre än alla mina föregående flickvänner.
I andra ord: Hon är inte världens bästa flickvänsmaterial  bara för det.
Nu säger jag inte att ALLA mina ex har varit as.. bara vissa.. men inga har väl kunnat leva upp till de förhoppningar jag hade.
Det kunde Ida.. ett tag i alla fall. Saknar hennes mysiga sms där det stod hur mycket hon saknade mig,
saknar samtalen vi hade om hur fel allt var, när hon ringde mig asfull bara för att, hennes ögon, hennes hår, hur hon pratade om så sjukt mycket, framför allt hur hon fick mig att känna mig så uppskattad.. Men de sista veckorna var hon inte så, och den Ida saknar jag inte.

Så lösningen på det här mattematiska problemet är att jag egentligen inte saknar Ida,
saknar bara de positiva egenskaperna hon hade. Och fastän de föregående flickvännerna var väldigt dålig på de egenskaperna som Ida hade
så måste det finnas någon där ute som också har det! Flickvänsidealet finns där ute, ja! Egenskaperna är inte omänskliga; snarare tvärt om.
Därför finns det hopp och därför måste jag komma ur den här svackan!! *publiken applåderar*

Plus, om jag konstant är deppig kan jag ju inte spela in några videobloggar, och då blir ni ledsna.
(Låt mig få låtsas att ni faktiskt bryr er om mina Vlogginlägg)

Så imorgon eller övermorgon ska ni få eran FAQ!
Och det här är mitt sista inlägg om Ida och den sorg hon givit mig.
För att den sorgen ska bort!

Cheers.

Har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort nu de senaste dagarna.
Jag har inte speciellt mycket livsglädje kvar måste jag säga. Jag vet inte om det någonsin kommer att gå över.
Försökt att supa bort mina sorger, men det har ändå slutat i tårar. Orkar bara inte mer.

Dock har helgen kommit med någonting bra. Träffade på Jocke återigen i fredags. Det var ungefär ett halvår sedan jag träffade honom.
Vi hade brytit kontakten för olika anledningar, men nu fixade allt sig. Det är faktiskt jätteskönt att ha tillbaka en god vän igen.

Det här kanske låter konstigt.. Men jag har haft återupprepande drömmar om att jag varit ute med Doffer och Jocke och haft jättekul
och att Ida varit otrogen. Nu säger jag inte att Ida var otrogen mot mig eller att jag hänger med Doffer.. men det känns ändå som ett sammanhang.
.. som att jag faktiskt kunde förutse min framtida lycka och min framtida olycka.

Aja, nu ska jag inte använda den här bloggen som ett verktyg för att skriva ner alla mina dåliga tankar
dags att börja använda min "deppblogg" igen!
.. va? Vad adressen till den är? Det får ni inte veta.

Puss

---

2009-05-09
Vill ni veta en kul grej? Det visade sig ändå att hon var otrogen. Mina drömmar stämde.

Ida ringde nyss
Hon ringde för att göra slut med mig.

Det här var trots allt väntat. Hon hade inte smsat mig på en vecka och hon har varit torr mot mig på sista tiden.
Men redan från början visste jag att det här skulle hända. Jag är en total loser och hon lever livet på topp.
Jag är ingenting att visa upp direkt.. det finns absolut ingenting att vara stolt över.
Jag är arbetslös, konstant deppig, lättretad, fattig, ful (åtminstone det jag ser i spegeln), gillar att provosera och gnälla.
Skulle jag vara hon skulle jag aldrig bli tillsammans med en sådan kille. Så jag förstår att hon inte har några känslor.
Det jobbiga är bara att hon tar det så lätt och framför allt att jag förlorar den bästa flickvännen jag någonsin haft.
Hon var fan bättre än Cosette t.o.m. Kommer förmodligen aldrig träffa någon så bra som Ida igen.

Nu ska jag fortsätta gråta floder och lyssna på Xiu Xiu.
Ja, jag tycker jäkligt synd om mig själv.

Idag var jag på folktandvården i Odenplan. Jag möttes av en kolossal byggnad efter att ha vandrat i regnet i över en kvart. Nåväl, den var väl inte kolossal,men när man kom in där såg det ut att vara kolossalt. Väntade på min mamma i korridoren. Som vanligt verkade det som att hon verkligen ansträngde sig för att jag skulle känna mig misslyckad. Det har jag inte märkt speciellt mycket förens jag flyttade ut.




Först kom tandläkaren. Hon var så snäll att jag nästan ville gråta. Det kändes så naturligt också, hennes beteende alltså. Fick bita i något gipsaktigt och sedan blev jag fotad med någon kompakt systemkamera. Blev fotad framifrån, på profil och framifrån med världens största hundleende (ni vet, när hundar morrar och visar alla tänder). Det var hemskt.
Därefter fick jag lämna den snälla tandläkaren och gå upp en våning för att rönka mig. Den gamla damen bad mig om att stå still medan jag bet i en liten plastbit som var förknippad i rönkenapparaten. När den satte igång gjorde den en massa konstiga ljud och snörrade runt mitt huvud. Texten på den gick in och ur fokus för mina ögon,
fick lite Eternal Sunshine-flashbacks. Därefter fick jag sitta och vänta på henne medans hon knappade på sin dator. Jag satt och stirrade in i taket medans och gav mönster för de små prickarna som fanns i betongen. Denna process gjordes fyra gånger. Efter tredje gången frågade jag om hon inte blev torr av att alltid gnida in sina händer i den där tvålen. Hon sa att den innehöll någon olja också, så att man inte blev uttorkad.




Medans mamma var på toa nynnade jag på Cowboys. "Hon vinkar genom ett fönster, hennes mun är som ett sår. Och så går hjärtat mitt sönder. Det har varit ett ensamt år.."  Efter att mamma hade berättat att hon förmodligen har knölar i ena bröstet (de vet inte vad det är än) och vi handlat mat så klev jag på tunnelbanan och satte igång Cowboys och lät min iPod spela klart resten av Hagnesta Hill. "Jag ska aldrig ignorera dig igen, jag ska aldrig ignorera kärleken" sjunger Jocke Berg. "Jäkla lögn" tänkte jag.. Jag orkar inte hålla armarna öppna för kärlek och bara vänta på att bli sviken eller besviken och sedan vänta på att mitt hjärta möglar sönder. Nä, nu får kärleken tvinga sig in i mitt förvuxna indiehjärta. Ska inte gå in i ett nytt förhållande förens kärleken slår sönder mitt iskalla skal som jag försöker skapa inom mig. Men förvisso, om jag har den inställningen kommer jag att leva på alkohol och one night stands tills jag dör, eftersom jag är så gott som oälskbar.. NÄ! Nu ska vi inte vara sånna! Vi behåller de negativa tankarna till min privata (destruktiva) blogg, som inte så många känner till (tyvärr, eftersom den är dubbelt så snygg och stilren än vad den här skitiga bloggen är).


"Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer att minnas om 100 år"  strömmade in i mina öron genom mina nyköpta hörlurar medan regnet slog mot rutan då jag åkte på bron mellan Kristineberg och Alvik. Då tänkte jag för tusende gången att "Hagnesta Hill är verkligen Sveriges bästa album". Jag var så inne i mina tankar att jag missade att gå av i Abrahamsberg. Fick vänta i Ängbyplan ca 5 minuter. "Din resa kommer att gå långsammare idag pga halt spår". Vadå, kommer det som en överaskning eller? "Wow, nu blev det höst IGEN! Det var oväntat!"
Jäkla idioter..

Ja kära vänner, det här vara den enda dagen på ett och ett halvt år som jag genomgått en hel dag utan ångest, självhat eller avsky emot andra. Låt mig få sammanfatta min simpla dag:

Började med att jag vaknade klockan 6. Jag sket i att äta hemma, så jag åkte till Rådmansgatan med en gång för att få äta på Waynes Coffee. Tyvärr hade de stängt, så jag stack till Café 60 för att avnjuta en kaffe late och en äppelpaj med vaniljsås. Just att fika ensam på ett café kan verkligen göra hela ens dag har jag märkt. Att bara sitta där med soundtracket till Lost in Translation i lurarna och se på folk som går förbi där utanför, se på hur bilarna stannar för rödljuset och drar sedan vidare, se på höstlöven som faller och se hur solen reflekteras i fönstren på byggnader. Så sitter man där i cirka 40 minuter, totalt avslappnad med sin kaffe i handen (dricker den nästan i slow motion). De få människorna som var där måste ha tyckt att jag var ytterst konstig för att jag satt där ensam och bara tittade ut i 40 minuter.

Kom till jobbet och jobbade för allt jag hade, nästan omedvetet. Jag lyckades i alla fall nolla alla kategorier, vilket var väldigt hårt kämpat av mig, tycker jag i vilket fall som helst.. Plus att jag hade skoj hela dagen och jag kände mig omtyckt i princip hela dagen. Känns lite bättre att vara på jobbet om man känner sig uppskattad I guess.


Efter att ha nollat stack jag hem till Tomas och fick de sista nödvändiga instruktionerna om lägenheten, och så fick jag nycklarna. Vi tog en promenad runt kvarteret också.. och fy fan vad fint det är vid sjön! Jag kan knappt bärga mig att flytta in dit och låta timmarna rinna iväg medan jag sitter där vid sjön.

Åkte sedan hem. Det hade varit soligt väder hela dagen och nu var det stjärnklart, men luften var precis lika ren som förut. Det är väl det bästa med hösten; luften.
Visade sig att jag behövde vänta på bussen i Täby Centrum i 20 minuter. jag tog av mig hörlurarna och gick runt så gott som ensam i Sveriges största centrum. Det var extremt... upprymmande på något konstigt sätt. Det höga taket, atmosfären och ja.. upprymt helt enkelt. Några ungdomar hade hittat ett piano på övervåningen. De spelade John Lennon och Coldplay på den. Det var inte speciellt stilrent spelat, men akustiken som framhävdes från det tomma centrumet gjorde det halvfina extremt vackert. Jag nästan flöt genom centrumet de där 20 minuterarna, och passade på att analysera sådana saker som jag inte vanligtvis har tid att analysera. Det var en väldigt.. fri känsla, konstigt nog.

Satte mig på bussen och drog igång My Bloody Valentine igen. Hade också lyssnat på dem på tåget på väg mot centrum. Kombinationen av färgen av höstlöv, doften av höst, det slaskiga och lyssna på My Bloody Valentine medan ljusen susar förbi fick mig att bli påmind av förra hösten då jag var förälskad i Michi. Kunde nästan känna den känslan igen. Det var ganska härligt, det var nästan som the real thing. Jag kom på mig själv att jag faktiskt var väldigt lycklig förra hösten. Åtminstånde då jag var med henne.
Men missförstå mig rätt, jag blev glad av tanken att jag var lycklig förra hösten och att jag kunde nästan känna samma känsla igen. Inte som så att jag är ledsen för att jag inte är tillsammans med Michi längre. Har inga planer på att bli ihop med henne (än så länge i alla fall)(man ska aldrig säga aldrig).

Så ja... min dag har varit ganska ultimat. Kortfattat: en dag utan stress och istället fylld av gratis livsnjutning.


Till sist, ett tips till alla deprimerade:
Skapa tid för att bara inte göra någonting, bara njuta känslan av att vara avslappnad..
att inte ha någon slags tidspress på sig.
Det kan göra hela ens dag, jag lovar er.

Tänkte bara skriva av mig litegrann..
Dagen började väldigt.. ja.. det var sjukt jobbigt. Tyckte väldigt synd om mig själv för någon konstig anledning. Kände mig ensam och jag kände att det kanske inte var så bra att jag gjort slut med Cosette.. jag visste redan innan att jag skulle sakna henne med en gång, men i vilket fall som helst fanns det bara en rätt sak att göra, och det skulle vara att göra slut med henne.
Kom till jobbet, lyssnade på Kent och var helt tyst och dyster tills lunchen. Under den tiden så gjorde jag mitt jobb (så klart) och fick uthärda min kusin (som också är min chef).

- Det är inte okej att du kommer till jobbet och bara sovit två timmar, Eric..
- Ja.. men idag har jag sovit bättre.
- Här, ta två koffeintabletter.
- men jag sa ju nyss att jag sovit tillräckligt.
- Ta tabletterna, du behöver dem.
- Men jag är inte trött... *börjar bli irriterad*

och sedan frågade han tre gånger till under dagen om jag inte borde ta flera tabletter (indirekt; "du ser ut halvsova och att inte göra ett skit"). Min kusin är väldigt omtänksam, godhjärtad, snäll osv... men det negativa med honom är att han aldrig lyssnar (!). Eller snarare, han lyssnar när han vill lyssna. Känns för det mesta hopplöst att proppa i honom någonting när man vet att han är inställd på att inte lyssna.
Men efter lunchen tog jag av mig hörlurarna och det kändes tillräckligt med att Kents Hagnesta Hill talat om sorgen åt mig. Jag kände mig totalt patetisk i tanke på att jag tyckte synd om mig överhuvudtaget. Men när jag väl började socialisera mig med mina arbetskamrater igen så vände humöret 180 grader. Jag blev väldigt glad och barnslig, som vanligt alltså. Kände mig t.o.m. omtyckt, vilket jag inte ofta brukar känna mig. Efter en halv dag fylld med pruttskämt och skratt åkte jag till Täby Centrum och träffade Johannes. Jag sa att jag inte ville snacka om Cosette-grejen och att jag bara ville ha kul nu, och det hade vi. Spelade Nintendo DS, kollade på South Park, spelade ett sinnessjukt japanskt onlinespel. Vi tog helt enkelt och gjorde allting barnsligt och IQ-befriande som vi kunde, till skillnad från de andra gångerna då vi tittar på djupa filmer eller talar om våra sorger. så, tack Johannes <3
Sen vad jag tycker om singellivet kan jag ta på min lite mer privata blogg.
Men jag vill bara inte grubbla på avslutandet av mitt förhållande och att jag kanske kastat bort det bästa som har hänt i mitt liv.. men som sagt, det fanns ingen annan utväg varesig vad jag ville.
Eftersom vi ändå träffades varannan helg så borde jag inte känna av någonting än, eftersom jag inte borde ha träffat henne förens om två veckor.
Ska bara försöka att leva mitt liv precis som jag gjorde medan jag var tillsammans med henne,
fast den här gången utan henne.

Mitt skrivblock är fullt sedan lång tid tillbaka.. så nu hittade jag ett nytt block på jobbet helt random. Skrivit en hel del poesi och tankar där, men de är allt för deppiga för att få vara med i den här bloggen, så de har hamnat på min hemliga, deppiga blogg. Dock tyckte jag att den här texten inte var så deppig, så jag publicerar den.

---

Instängda väggar
plastväxter vid elementet
människor går förbi där utanför
två vältränade män vid ett biljardbord
hojtar till då och då av ren kämpeanda.
Vita väggar, överallt.
men inte som sjukhusväggar
som är hotfulla och luktar död..
oh nej, de här är mer ikeavita väggar med en tuch utav gult
från de moderna ikealamporna som fanns med i den senaste upplagan.

Människor går förbi där utanför
de tittar ner i marken
allt är som det ska vara.

Jag skiter i om jag skriver deppiga inlägg eller inte.. nu så måste jag skriva av mig. helvetesjäklaskit. Jag känner mig sjukt töntig som reagerar som jag gör nu.. känner mig gråtfärdig t.o.m. Pratade med Julia nyss på msn. Vi lurar folk att vi är tillsammans och att vi har legat med varandra. Självklart har vi inte gjort något av det. Så sa jag åt henne att hon inte fick avslöja sanningen, så sa hon att om hon var min flickvän så skulle vi sitta vid samma dator och mobba folk, och ligga i samma säng och lyssna på samma regn (självklart ett citat från håkan) så skrattade hon. Då fick jag en sån där perfekt bild av alla jäkla förhållanden jag har haft, och den där underbara känslan. Det fick mig vela dö.. jag hatar att vara singel. jag hatar ett vara ensam. jag hatar att vara oälskad. jag trodde faktiskt att jag hade lyckats tränga bort den där synvinkeln på livet. Som sagt: jag vill utvecklas till ett monster; en sådan som inte bryr sig om kärlek egentligen. Jag vill bara kunna flyta på; blir det en kyss så blir det en kyss, blir det ett ligg så blir det ett ligg, blir det kärlek så blir det kärlek. Bara låta saker hända. Jag trodde att jag nästan var där.. men jag kan inte förneka att jag är en hopplös romantiker.. och jag hatar att jag är det. Jag vill inte bry mig. Men inombords kommer jag alltid att skrika Ta mig till kärlek.

Satt på tåget påväg till jobbet.. lyssnade på Kent och var bara allmänt popig. Ibland drabbas jag av impulsiva ångestattacker.. vilket kanske förklarar varför jag går runt med ett jäkla anteckningsblock. Denna gång fick jag panik för att jag var omringad av människor, men ändå var jag helt ensam. Tusen tankar blandades i mitt huvud och det var som att ljusen som susade förbi utanför fönstret egentligen var mina tankar som fastnade på min näthinna. Och den här texten kan jag relatera till gårdagen.. det är därför jag publicerar den över huvudtaget.
Tog upp anteckningsblocket och började skriva:

---

Det här kommer jag inte undan med.
Kärlek, ensamhet, sökan, bekräftelse.
Jag skulle vara ostabil, om ingen sov bredvid mig...
Jag skulle fan kunna ligga med vem som helst bara för att få en bekräftelse på min existens, att jag behövs, att jag är älskad (eller åtminstånde attraktiv)
Får jag inte min bekräftelse så existerar inte jag, jag är oälskad och obehövd. Jag är ingenting.
Konstant så straffar jag mig själv som en billig utväg för att få mig själv må bättre, för några sekunder.
jag är smutsig..
jag hatar mig själv...

Lägger till en ny kategori som får heta Gråa dagar. När jag skriver någonting direkt från mitt huvud, ner på datorn eller på papper (ja, jag är en nörd som går runt med anteckningsblock) så hamnar det under denna kategori. Visst, jag hade sagt att jag skulle sluta skriva deppiga grejer på min blogg.. men aja.. de här inläggen under denna kategori är den mest konkreta bilden av vad som exakt rör sig i mitt huvud..

Igår åt jag lunch ensam första gången under hela min jobbtid/skoltid. Satte mig på ett café och började skriva lite lösa tankar. Ibland så förstår man inte vad man har skrivit förens man har läst igenom det två gånger. Allting känns så mycket klarare efter att man har skrivit ner det på ett papper.. man får sjukt mycket självinsikt.

---

Värde. Något som "lika värde" är en illusion som vi själva har hittat på.. jag menar, om jag skulle vara en vampyr skulle jag välja att suga blod från den som är minst värd ett liv på denna planet, typ en luffare eller en ensam knarkare.

Vad har jag för värde? Förlorar jag min kärlek så förlorar jag mitt värde, min identitet. Jag blir raderad ur existensen.

Bilddagboken... Facebook... Msn... klick, klick.. nu existerar jag (kan jag i alla fall inbilla mig). Internet hjälper mig tro att jag existerar; att jag har ett värde och att andra ser ett värde i mig. Men varför skulle de göra det bara för att jag är registrerad på en hemsida?

Vill jag vara med mamma?

- nej..

Vill jag hitta min älskade?

- nej...

Varför inte?

- Jag vill inte bli förnekad.. jag vill inte känna mig hatad, jag vill inte känna mig misslyckad! Jag är rädd.

Men vad vill du då?

- Jag vill vara säker! Jag vill ha ett värde!

Hur ska någon kunna förstå mig när jag inte ens kan förstå mig själv?

Men jag vill att någon ska försöka förstå mig... ja, jag vill att någon ska tro att hon förstår mig. Vill att hon ska tro att hon har hjälpt mig, så att hon kan övertyga mig att hon har hjälpt mig, så att jag kan vara lugn.. säker.

För att jag är bara ett tomt skal, med en falsk själ, som är skapad av den där "någon".

Utan hennes uppmärksamhet finns jag inte, jag existerar inte.

Om ingen tänker på mig så existerar inte jag.. eller hur? Och om många tänker på mig, fast enbart onda tankar, så existerar jag, men jag har inget värde till att leva.
Vem som helst skulle kunna fylla min tomhet med ett värde, så att jag också skulle ha en anledning till att leva.
Jag är bara ett objekt, som låtsas vara en människa.