Som vissa av er kanske redan vet så har jag gått ut gymnasiet och nu börjat jobba hos min kusin på Stepstone, vilket är ett rekryteringsföretag. Jag jobbar som backoffice assistent med 5 andra backoffice-arbetare, bland annat min kusin som är chef för backoffice. Måste säga att det är väldigt fräscht där, plus att man får kall cola för 5 kronor och UNLIMITED KAFFE!
Men det bästa är att alla är precis lika sjuka i huvudet som jag. Aldrig känt mig så hemma på ett jobb som på detta.
Här har vi ett foto på alla förutom en som inte är med i bilden. Han i mitten bad om att bli censurerar, lolz.




så.. jag går upp 05:30 varje dag (sätter på snooze i en timma, heh) och börjar klockan 08.00 (oftast). Jobbar längst bort på Drottninggatan, så det tar ca 10 minuter att gå dit.. och varenda jäkla morgon måste jag gå förbi den här jäkla reklamen utanför Pub.

Aldrig varit med om en så irriterande reklam.. Vilka jäkla demonstranter sätter på sig skitsnygga kläder och posar som fan inför kameran??? JAG BLIR SÅ ARG!!!! AAAH!! (hoppas de tar bort den snart)



Random pic på min Kusins alvöra.



Det här var på Onsdagen tror jag.. den dagen då det regnade som fan i alla fall.. jag stannade kvar på jobbet lite längre för att slippa regnet, men det slutade aldrig, så jag började röra på mig ändå. När jag kommit ner för backen hörde jag en underbar röst som trängde genom mina hörlurar och in i mina öron.. Jag tog av mig hörlurarna för att lyssna, och ja visst, det var opera. Stod en hel del pensionärer utanför Spaghetti Opera och tittade på en Operasångerska då hon sjöng med sin lilla radio bredvid sig. Det var magiskt att stå i regnet och lyssna på henne. Efter ett tag satte jag mig på en stol under ett litet tak, tog en cigg och fortsatte lyssna. Och DÅ började det regna ännu mer, och denna nu var det inte spöregn längre; det var skyfall! Hennes utomhusspelning slutade med en blixt precis då den sista tonen ringde ut.. åh vad fint det var <33



På fredagen efter jobbet stannade jag kvar på arbetsplatsen för att ta några öl med mina jobbpolare; framför datorn. Hahaha, ska man skratta eller gråta? men kan inte neka att det var lite mysigt.




Annars kan jag säga att jag slutar klockan 17:00 varje dag och kommer hem 18:30, därefter lagar jag mat, äter den, duschar, går ut med hunden 21:30 och lägger mig klockan tolv ungefär.. Inte mycket fritid, men jag måste erkänna att jag trivs såhär. Skönt med lite rutin i livet.

Sällskap: Markus och Malin.
Boende: Först på hotell "Formul 1" från onsdag till fredag, och sedan hemma hos Malin i gbg innerstad från fredag till söndag, eller snarare vid hamnen. Det fanns ett torg där utanför, där en massa "coola sk8ers" hängde, samt en rasta. Just bredvid fanns en stor klippa. Asmysigt uppe på den, man kunde se nästan hela göteborg därifrån. Helt underbart. Magiskt.
Väder: HELT PERFEKT! Lite mulet hela tiden, alltså inte för varmt och inte för kallt. Visst var det sjukt soligt på Roskilde, men det gjorde inte saken bättre precis.
Övriga kompisar/ bra bekanta som man träffade på: Sara nr1, Sara nr2, Sara nr3, bloggmaffian, Jimmy, Astrid, Sean, Alex, Felix, Dan, de två busstjejerna, Anna, Jakob, Anton, Ebba och em... em... RADIOHEADTJEJEN!
Musiken:
Lightspeed Champion: Lite coolt var det när Devonte Hynes kom in på scen med en stor pälsmössa på huvudet, extremt dålig hållning och körde igång en låt från hans debutplatta. Annars var det inte så mycket mer än så.. Publiken var morgontrötta efter en hård kvälls supande och de hade aldrig ens hört talats om den änglige negern i pälsmössa. Det som dock lyfte upp konserten var slutet då Devonte började spela Midnight Surprise på gitarren, och fastän de hade silat bort vissa viktiga delar från låten blev det ändå riktigt fint. En helt godkänd spelning alltså.
Broder Daniel: Vad finns det att säga? Det var Broder Daniels begravning.. och de har betytt så mycket för så många tonåringar som inte ens trodde att de skulle få se Henrik Berggren på scen någonsin. Det var allsång och det var tårar.. massvis med tårar.. aldrig sett så många gråta på ett och samma ställe. De körde några riktiga gobitar som Whirlwind, Shoreline och Happy People Never Fantazise. Men helt ärligt talat slog mitt hjärta som hårdast då de spelade When We Where Winning. Som avslutningsspelning var det väldigt fint, vackert och rörande, men som konsert i allmänhet var det ingen höjdare. Henrik Berggren hade på sig en galet ful utstyrsel och pratade med bebisröst, vilken kändes mest läskigt. Något som var ännu mer läskigt var då han kallade publiken "MINA BARN!". Jag kände mig lite offended då. Och deras nya låt (spread your wings eller vad fan den nu än heter) var ju sjukt dålig. På tog för lite överraskningar också.. Som Markus sa; "Jag hade åtminstone förväntat mig att BD-symbolen skulle börja brinna som på We Where Winning videon." Så lite besviken kände man sig. Men spelningen var så pass betydelsefull så att det nästan inte spelade någon roll.
Sigur Rós: Ja.. vad ska man säga? Det var precis lika bra som jag hade förväntat mig att det skulle vara; skitbra i andra ord. Bandet hade helt sjukt magiska kläder och sminkning, sedan kom resterande orkestern och såg minst lika pryda ut de med. De drog igång med Svefn-G-Englar. Så vackert att se Jónsi dra sin stråk över den distade gitarren. Kändes helt overkligt att se orkestern gå fram och sjuka kör på Hoppipolla Afturabak efter Hoppipolla.. trodde aldrig de skulle göra den på en sådan liten festival. Och till skillnad från Kents fjantiga konfetti som de brukar ha på sina konserter så var Sigur Rós konfetti riktigt mäktig, speciellt under Festival och Gobbledigook. På tal om det var Gobbledigook helt galen live! Kunde inte hålla mig från att dansa hysteriskt och sjunga med på ett språk där jag inte förstår ett enda ord. Efter den magiska "mini-pridefestivalen" trodde jag att konserten var slut, så vi började rusa mot BD-scenen. Och så kommer Sigur Rós tillbaka och spelar Popplagið. Vid det ögonblicket trodde jag helt seriöst att jag skulle dö. Jag blev helt galen och skrek 500 gånger att det här är världens bästa låt, vilket var och ÄR ett helt ärligt uttalande. Så sjukt episkt.. Det enda negativa med hela spelningen var att Sigur Rós inte platsar på Way Out West! De platsar på en gigantisk scen som på Roskilde eller Glastonbury. Eller i en grotta på Island. Aja, tredje bästa konserten jag har varit på.

Andra bra band vi såg: Franz Ferdinand, Håkan Hellström, Sonic Youth, Flaming Lips och The Nationals.

Igår ringde jag Nicole. Det var länge sedan vi hade hörts av.. Vi brukade prata i telefon med varandra varjde dag i princip och om vi inte gjorde det så smsade vi hela tiden.. men helt plötsligt åkte jag till Roskilde och hon åkte till Arvika, sedan jobbade jag oavbrutet i en månad tills jag åkte till Way Out West. och som grädde på moset hade hon skickat ett sms där det stod "Eric, vi MÅSTE hångla nästa gång vi super!" Då gav jag henne fetaste dissen och sa att jag hade en tjej på G, vilket också var sant, så det skulle vara opassande med ett fyllehångel, haha xD
Men hur som helst fick jag kontakt med henne igår, kändes som en lättnad att få prata med henne. Hon är den enda 93an jag är kompis med, hon är helt sjuk i huvudet och extremt barnslig. Jag har saknat henne som fan, tänkt på henne lite då och då.. Jag tror att hon är den enda som fortfarande kan leda mig tillbaka till mitt barnsliga, sinnessjuka jag. Många av våra samtal kan gå ut på att vi bara säger "åååååhh! Kanelbullar...mmmmm.. åååhh... mumsssszzz.. och cocorosie! mmm, jaaaaa, cocorosieeeee..." eller så berättar Nicole om alla hennes vardagliga failanden som t.ex. "Stod längst fram på Kent, ensam. Mina kompisar ville inte vara med mig. Så grät jag oavbrutet i 40 minuter. Sedan blev jag bortburen till sjukhustältet." eller "Jag hittade inte min biobiljett idag, så jag fick damp och kastade alla saker i rummet runt omkring mig. Sedan tog jag min sax och kastade in den i väggen. Den sitter fortfarande kvar i väggen" *två veckor senare* "Min sax sitter kvar i väggen.."

Åh.. hon är så underbar och störd, den människan.. och imorgon ska jag äta middag med henne! Kommer att bli awesome ^^

Satt på tåget på väg hem till Stockholm. Jag hade fått äggmackor från Cosettes mamma. När hon skulle ge dem till mig hittade hon mig och Cosette grovhånglandes i Cosettes säng. Ja, väldigt bra sista intryck.. väldigt bra. Varför just äggmackor? Finns det någon på denna planet som väljer att ta med sig äggmackor på en 6 timmars lång tågfärd? Jag vet inte.. men i vilket fall som helst valde jag att kasta äggen och bara äta smörgåsarna. Var tvungen pga att jag skulle känna mig som en skit om jag inte åt upp dem plus att jag var fattig, så jag hade inte råd med egen mat. Under de 7 dagar jag var i Malmö hade Cosette bjudit mig på i princip allt. Eller ja.. snarare hennes mamma, eftersom det var hennes mammas pengar. Men vi gjorde ändå inte så mycket under veckans gång, så det gick inte åt så mycket pengar. Bara till vissa bussresor, onyttigheter och.. skydd. Bussresorna var den enda chansen jag fick till att lyssna på min musik. De andra stunderna fick jag mest höra på skällande (samt gnällande) hundar, jamande katter, en energifylld tjocispojke eller E-type. Nu kanske det låter som att jag hade ett helvete hos Cosette, men så var det inte. Jag är bara väldigt ljudkänslig, som alla borde vara bekant med nu.
Den här tågresan var raka motsatsen till den andra resan mot Malmö. Den här tågresan satt jag bredvid en tjej i 20-årsåldern som var tyst hela resan (vilket var väldigt skönt), det regnade, jag hade lite godsaker med mig, jag satt bredvid fönstret och hade en cola för att släcka min törst. Resan mot Malmö var dock lite mer tragisk. Resan började med att jag satt bredvid en äcklig turk som snackade om mobiler och "snygga brudar" i två och en halv timma, det var äckligt varmt, hade inga kontanter med mig så jag försökte betala med kort och självklart tog de INTE emot mitt kort *strypa*, satt vid gången och pga att jag varken hade mat eller dryck så valde jag hade dricka upp de få öl jag hade med mig. Det slutade med den mest tragiska fylla jag någonsin haft; en fylla ensam, på ett tåg. Kom fram till Malmö central (fortfarande lite borta) och sa till Cosette att jag älskar henne, vilket var sanning. Hon sa att hon älskar mig också, vilket förhoppningsvis är sanning. Annars fick jag en ungefär likadan minifylla då jag var på en park i Malmö med Cosette, Lina och hennes kompisar . Situationen var ungefär lika sorglig den med (just att vi satt på en lekplats ensamma och söp "bara för att"), förutom att det faktiskt var ganska trevligt. Det var väldigt roligt att se Lina skitfull. Hon rullade runt i sanden, pratade sluddrig skånska och kastade sand på sina kompisar. Annars spelade jag en hel del Resident Evil 4 och Mario Tennis på Gay-Cube som har världens töntigaste konsolldesign och extremt obekväma kontroller. Jäkligt underhållande i alla fall. Dock ledde Mario Tennis till att jag hamnade i våldsam fight med Cosettes 15-åriga lillasyster Veronica. Det började med att vi slet varandra i håret och slog varandra på armarna, och de resterande dagarna trackade vi bara ner på varandra. Men jag vann ändå fighten eftersom att jag lurade henne till att ringa till Viktväktarna.
Efter en lång resa gick jag ut i spöregnet och tog mig en cigg. Åh, vilken befrielse det var! Folk sprang till tåget för att slippa undan regnet så gott de kunde, medan jag nästan gick i slowmotion med min stora väska som inte alls var lika tung som den såg ut att vara. Men sammanfattningsvis måste jag säga, trots att jag kanske lät negativ i mitt inlägg, att det var en väldigt mysig vecka i Malmö. Saknar min älskling redan och ser fram emot nästa gång vi ses. Åh <3