Sällskap: Markus och Malin.
Boende: Först på hotell "Formul 1" från onsdag till fredag, och sedan hemma hos Malin i gbg innerstad från fredag till söndag, eller snarare vid hamnen. Det fanns ett torg där utanför, där en massa "coola sk8ers" hängde, samt en rasta. Just bredvid fanns en stor klippa. Asmysigt uppe på den, man kunde se nästan hela göteborg därifrån. Helt underbart. Magiskt.
Väder: HELT PERFEKT! Lite mulet hela tiden, alltså inte för varmt och inte för kallt. Visst var det sjukt soligt på Roskilde, men det gjorde inte saken bättre precis.
Övriga kompisar/ bra bekanta som man träffade på: Sara nr1, Sara nr2, Sara nr3, bloggmaffian, Jimmy, Astrid, Sean, Alex, Felix, Dan, de två busstjejerna, Anna, Jakob, Anton, Ebba och em... em... RADIOHEADTJEJEN!
Musiken:
Lightspeed Champion: Lite coolt var det när Devonte Hynes kom in på scen med en stor pälsmössa på huvudet, extremt dålig hållning och körde igång en låt från hans debutplatta. Annars var det inte så mycket mer än så.. Publiken var morgontrötta efter en hård kvälls supande och de hade aldrig ens hört talats om den änglige negern i pälsmössa. Det som dock lyfte upp konserten var slutet då Devonte började spela Midnight Surprise på gitarren, och fastän de hade silat bort vissa viktiga delar från låten blev det ändå riktigt fint. En helt godkänd spelning alltså.
Broder Daniel: Vad finns det att säga? Det var Broder Daniels begravning.. och de har betytt så mycket för så många tonåringar som inte ens trodde att de skulle få se Henrik Berggren på scen någonsin. Det var allsång och det var tårar.. massvis med tårar.. aldrig sett så många gråta på ett och samma ställe. De körde några riktiga gobitar som Whirlwind, Shoreline och Happy People Never Fantazise. Men helt ärligt talat slog mitt hjärta som hårdast då de spelade When We Where Winning. Som avslutningsspelning var det väldigt fint, vackert och rörande, men som konsert i allmänhet var det ingen höjdare. Henrik Berggren hade på sig en galet ful utstyrsel och pratade med bebisröst, vilken kändes mest läskigt. Något som var ännu mer läskigt var då han kallade publiken "MINA BARN!". Jag kände mig lite offended då. Och deras nya låt (spread your wings eller vad fan den nu än heter) var ju sjukt dålig. På tog för lite överraskningar också.. Som Markus sa; "Jag hade åtminstone förväntat mig att BD-symbolen skulle börja brinna som på We Where Winning videon." Så lite besviken kände man sig. Men spelningen var så pass betydelsefull så att det nästan inte spelade någon roll.
Sigur Rós: Ja.. vad ska man säga? Det var precis lika bra som jag hade förväntat mig att det skulle vara; skitbra i andra ord. Bandet hade helt sjukt magiska kläder och sminkning, sedan kom resterande orkestern och såg minst lika pryda ut de med. De drog igång med Svefn-G-Englar. Så vackert att se Jónsi dra sin stråk över den distade gitarren. Kändes helt overkligt att se orkestern gå fram och sjuka kör på Hoppipolla Afturabak efter Hoppipolla.. trodde aldrig de skulle göra den på en sådan liten festival. Och till skillnad från Kents fjantiga konfetti som de brukar ha på sina konserter så var Sigur Rós konfetti riktigt mäktig, speciellt under Festival och Gobbledigook. På tal om det var Gobbledigook helt galen live! Kunde inte hålla mig från att dansa hysteriskt och sjunga med på ett språk där jag inte förstår ett enda ord. Efter den magiska "mini-pridefestivalen" trodde jag att konserten var slut, så vi började rusa mot BD-scenen. Och så kommer Sigur Rós tillbaka och spelar Popplagið. Vid det ögonblicket trodde jag helt seriöst att jag skulle dö. Jag blev helt galen och skrek 500 gånger att det här är världens bästa låt, vilket var och ÄR ett helt ärligt uttalande. Så sjukt episkt.. Det enda negativa med hela spelningen var att Sigur Rós inte platsar på Way Out West! De platsar på en gigantisk scen som på Roskilde eller Glastonbury. Eller i en grotta på Island. Aja, tredje bästa konserten jag har varit på.

Andra bra band vi såg: Franz Ferdinand, Håkan Hellström, Sonic Youth, Flaming Lips och The Nationals.