Förvisso är den här videon från deras andra album "Everything Goes Wrong" men jag kände ändå att det kunde vara passande att publicera videon i samband med det förra blogginlägget.

Underground-rocken har fått sig en rejäl dos Brooklyn-band som opretentiöst (och utan att egentligen ens bry sig) drar sig över världen på en gigantisk våg, en tsunami. Vi välkomnar den. Bajsnödigt stelbenta band som tar sig själva på allt för stort allvar har haft en lika god som negativ inverkan på oss "undies" och det är nu dags att byta blöja. "Vägra växa upp!", säger rösten som de nya lo-fi banden talar igenom.

Det började med Wavves, och därefter traskade jag vidare i jakt på liknande band. Min hunger kändes bottenlös. I dagsljuset såg det ut som att det skulle krävas mycket för att fylla igen min nyfikenhet. Det var som att man hade Wavves på ena sidan, man vände sig om och krockade direkt in i Vivian Girls, som om att det var oundvikligt. Satt med viss skepticism framför datorn och betraktade Vivian Girls på Youtube och fick intrycket att de var oprofessionella, oattraktiva, punkiga kvinnor som hade skapat ett band i ren tristess. Ännu en gång hade jag fel.



Vivian Girls är helt fantastiska. En tjejtrio som spelar Lo-Fi:ig Surf Punk med Shoegaze-inslag i produktionen. Melodierna är väldigt simpla, men som de själv har citerat: "Vad är det för idé att besitta avancerade gitarrkunskaper när man inte kan skriva en bra låt?". Här har vi riktiga melodigenier, för att inte tala om den intressanta produktionen på deras eponymiska debutplatta. Deras lyriker är oftast ganska optimistiska, precis som all annan surfmusik. "Wave me down across the skies/ Wild, wild eyes/ Hold my hand and don't ask why/ Wild, wild eyes/ Wild eyes" sjunger Cassie Ramone i låten "Wild eyes", vilket tveklöst är debutalbumets bästa låt. Den börjar med full energi och slutar med full energi med den drömmiga gitarren och sången avslappnad i en våg av dansanta känslor.
Vivian Girls har fått en del uppmärksamhet, som definitivt har varit befogad. Jag säger inte att ni förmodligen aldrig har hört trion, men OM ni inte gjort det, ja, nu är det dags att lyssna in er. Musiken är lätt att snappa upp, den tar dig till varmare ställen med kalla drinkar, och den lyckas ändå hålla sig originell och intressant.

Det gick vissa rykten om att videon som Hip Hop-geniet M.I.A. publicerat på sin Twitter var en ny låt. Någon dag senare bekräftades det att låten heter "Space Odyssey" och att det sannerligen är Mathangi Arulpragasam i högsta person som gjort låten.
Dåligt ljud dock. Eller så kanske det här är den korrekta ljudkvalitén. Det kanske ska vara väldigt låg kvalité för att uppnå en retro-känsla? Electronisk Lo-Fi Hip Hop? det låter lovande vilket fall som, för att inte tala om outrot till låten.. jag får gåshud.
Nytt album sommaren 2010! ("Tålamod Eric, tålamod")

Just det, visste ni att Xiu Xiu ger ut 100 LP kopior som ges ut med lite choklad och handgjorda T-shirts med "Xiu Xiu for life" skrivet i riktigt blod. Runt 400 svenska kronor lär det gå på. Och inte bara det, Xiu Xiu kommer att turnera med det unga geniet Zola Jesus.


Jamie Stewart och den nya kvinnliga medlemmen i Xiu Xiu.

Xiu Xiu, ett favoritband, ska släppa nytt album i februari; Dear God I Hate Myself. Lite roligt namn på ett album, men ja.. Är det något album jag ser fram emot 2010 så är det just det albumet. Vilket fall som, Jamie Stewart (sångaren i Xiu Xiu) publicerade idag en hemmagjord video där han visar olika föremål i hans rum och berättar om minnen som förknippas med de föremålen han visar. Ganska intressant, om man gillar Xiu Xiu vill säga.
Here you go:

Julian Casablancas debutvideo. Och den suger. Missförstå inte, nu talar jag inte om låten, nu talar jag om den sugiga videon. Varför är den så förskräcklig? I tell you why. För att all coolness Casablancas någonsin hade blåstes bort på 4 minuter. Julian är på tok för image-baserad för den här risktagande musikvideon. Det går helt enkelt inte hand i hand. Även om han inte skulle ha en stark image skulle inte det här räknas som ett höjdarklipp. Jag antar att de ville ge musikvideon en futuristisk 80-talskänsla (titta på Mad Max: Beyond Thunderdome så förstår ni vad jag menar), men det fungerade inte. Videon är inte bra, inte ens på ett fnittrigt och lite charmigt sätt.

Pitchfork var goda nog att samla ihop namn och datum på de skivor som ska släppas i början av år 2010. I listan hittar man artister som Final Fantasy, Polysics, Ringo Star, Vampire Weekend, Editors, Animal Collective, David Bowie, Hot Chip, Massive Attack, Peter Gabriel, Adam Green, Dum Dum Girls, Field Music, LightSpeed Champion, Fatboy Slim, Efterklang, Shout Out Louds, Xiu Xiu, New Young Pony Club, Black Rebel Motorcycle Club, Liars, jj, White Stripes, Jónsi, She and Him, Gorillaz, Interpol.

Jag kan inleda det här inlägget med att berätta att jag har gått igenom flera olika musikfaser i mitt liv. Hade tänkt att dela med mig av min lilla undersökning (som jag genomförde för 5 minuter sedan). Here we go, i kronologisk ordning:

Klassisk musik (Ja, tro det eller ej, i 2an började jag fanatiskt lyssna på Bach och andra kompositörer), Hip Hop, Tv-spelsmusik, Metal, Hård Rock, Rock, Grunge, "SkatePunk", Progressive rock, Art Rock, "Indie", Post-Punk, Goth, Pop, Post-Rock, Shoegaze, Electroclash, Trip-Hop, Jazz...

.. och som ni redan vet är jag nu inne på det här med "Lo-Fi". Det är inte en genre direkt, utan snarare ett produktionssätt; "Låg Kvalité är Önskad Kvalité". Senaste banden jag tipsat om är ju Lo-Fi. I alla fall, den nya grejen inom Lo-Fi som jag dragits till senaste veckorna har varit "Shitgaze".

Vad är Shitgaze då? Jo, det skall jag förklara för er, små pysslingar. Shitgaze har ingenting med Shoegaze att göra egentligen, förutom den grötiga atmosfären. Och när jag säger det menar jag ändå på ett helt annat plan. Shoegaze har en otydligt grötig atmosfär på ett vackert sätt, medan Shitgaze är grötig på ett distat, skrälligt och smutsigt sätt. Tät atmosfär av oljud.
Det finns ingen speciell image när det kommer till det ytliga. Attityden dock är väldigt punkig, typ "I don't give a fuck. I don't care about anything".
"Shitgaze" är egentligen inte en officiell genre. Men det lär snart bli det med tanke på hur fyndigt lyssnarna använder benämningen.


Ska börja med att presentera min favorit inom Shitgaze, bandet Wavves. Ett band på två pers från Kalifonien som gör oljud à la Surf Punk i kassettbandskvalité och sjunger om demoner och gothare. Bandet fick tydligen en hel del hype från den stora internetbaserade musiktidningen Pitchfork. Jag fastnade totalt för det opretentiöst råa bandet. Många av slingorna påminner starkt om The Jesus and Mary Chains och det är lika svängig surf som Beach Boys. Combon av dessa två, en aningen blip-blop och lo-fi tillsammans fångade mitt hjärta och nu är jag smått besatt av albumet Wavvves. Se till att lyssna på den!

Klicka på bilden för att tanka hem albumet:

1. "Rainbow Everywhere"
2. "Beach Demon"
3. "To the Dregs"
4. "Sun Opens My Eyes"
5. "Gun in the Sun"
6. "So Bored"
7. "Goth Girls"
8. "No Hope Kids"
9. "Weed Demon"
10. "California Goths"
11. "Summer Goth"
12. "Beach Goth"
13. "Killr Punx, Scary Demons"
14. "Surf Goth"

Efter många musikerfarenheter och grävande i olika slags musik har jag kommit fram till att är det finns musik som aldrig kommer att vara bra eller ens framstås som behagligt i mina öron, och det är Schlager och Emo.

Schlager.. ja.. vi behöver vi inte ens diskutera det uppenbara.. men Emo, eller Screamo som det även kallas, finner jag billigt och kommersiellt. Inget ont om kommersiell musik, men just hur Emo sålde sig själv fann jag bara smaklöst och jag skulle förmodligen aldrig gilla det. Men, ännu en gång hade jag fel..

Fann det här bandet på en musikblogg som i 90% av fallen tipsar om jävligt bra mindre band och ibland lite större band. Skribenten talade mycket gott om detta album som tydligen skulle vara "incredible". Jag hade inget annat val än att ta honom på hans ord (hmm.. det där lät sluskigt). I alla fall, det här albumet var allt annat än kommersiellt och billigt. Det här var t.o.m. asdjbvakslbv-bra (you get the deal).
Eller för att citera Max McKenna:

"This album is much more than some three-cord punk band. It’s raw emotion, musical skill, and energy. If I don’t get to see this band before they break up, I will seriously consider my life choices."

Och, som ni ser i rubriken; bandet heter Snowing. Bandet skämtar ju förvisso om att de skulle vara Emo, men de är närmare Emo än tvättäkta Hardcore (fakta). Snarare Post-Hardcore, med en touch av punk (oh, whatever...)
Jag delar samma åsikt som Max och tipsar er om det här osignerade punkbandet från Pannsylvania. Det är gratis och du får större kuk. Lyssna två gånger om din cancer botas.
Klicka på bilden! Njoy.