Igår ringde jag Nicole. Det var länge sedan vi hade hörts av.. Vi brukade prata i telefon med varandra varjde dag i princip och om vi inte gjorde det så smsade vi hela tiden.. men helt plötsligt åkte jag till Roskilde och hon åkte till Arvika, sedan jobbade jag oavbrutet i en månad tills jag åkte till Way Out West. och som grädde på moset hade hon skickat ett sms där det stod "Eric, vi MÅSTE hångla nästa gång vi super!" Då gav jag henne fetaste dissen och sa att jag hade en tjej på G, vilket också var sant, så det skulle vara opassande med ett fyllehångel, haha xD
Men hur som helst fick jag kontakt med henne igår, kändes som en lättnad att få prata med henne. Hon är den enda 93an jag är kompis med, hon är helt sjuk i huvudet och extremt barnslig. Jag har saknat henne som fan, tänkt på henne lite då och då.. Jag tror att hon är den enda som fortfarande kan leda mig tillbaka till mitt barnsliga, sinnessjuka jag. Många av våra samtal kan gå ut på att vi bara säger "åååååhh! Kanelbullar...mmmmm.. åååhh... mumsssszzz.. och cocorosie! mmm, jaaaaa, cocorosieeeee..." eller så berättar Nicole om alla hennes vardagliga failanden som t.ex. "Stod längst fram på Kent, ensam. Mina kompisar ville inte vara med mig. Så grät jag oavbrutet i 40 minuter. Sedan blev jag bortburen till sjukhustältet." eller "Jag hittade inte min biobiljett idag, så jag fick damp och kastade alla saker i rummet runt omkring mig. Sedan tog jag min sax och kastade in den i väggen. Den sitter fortfarande kvar i väggen" *två veckor senare* "Min sax sitter kvar i väggen.."

Åh.. hon är så underbar och störd, den människan.. och imorgon ska jag äta middag med henne! Kommer att bli awesome ^^