Idag var jag på folktandvården i Odenplan. Jag möttes av en kolossal byggnad efter att ha vandrat i regnet i över en kvart. Nåväl, den var väl inte kolossal,men när man kom in där såg det ut att vara kolossalt. Väntade på min mamma i korridoren. Som vanligt verkade det som att hon verkligen ansträngde sig för att jag skulle känna mig misslyckad. Det har jag inte märkt speciellt mycket förens jag flyttade ut.




Först kom tandläkaren. Hon var så snäll att jag nästan ville gråta. Det kändes så naturligt också, hennes beteende alltså. Fick bita i något gipsaktigt och sedan blev jag fotad med någon kompakt systemkamera. Blev fotad framifrån, på profil och framifrån med världens största hundleende (ni vet, när hundar morrar och visar alla tänder). Det var hemskt.
Därefter fick jag lämna den snälla tandläkaren och gå upp en våning för att rönka mig. Den gamla damen bad mig om att stå still medan jag bet i en liten plastbit som var förknippad i rönkenapparaten. När den satte igång gjorde den en massa konstiga ljud och snörrade runt mitt huvud. Texten på den gick in och ur fokus för mina ögon,
fick lite Eternal Sunshine-flashbacks. Därefter fick jag sitta och vänta på henne medans hon knappade på sin dator. Jag satt och stirrade in i taket medans och gav mönster för de små prickarna som fanns i betongen. Denna process gjordes fyra gånger. Efter tredje gången frågade jag om hon inte blev torr av att alltid gnida in sina händer i den där tvålen. Hon sa att den innehöll någon olja också, så att man inte blev uttorkad.




Medans mamma var på toa nynnade jag på Cowboys. "Hon vinkar genom ett fönster, hennes mun är som ett sår. Och så går hjärtat mitt sönder. Det har varit ett ensamt år.."  Efter att mamma hade berättat att hon förmodligen har knölar i ena bröstet (de vet inte vad det är än) och vi handlat mat så klev jag på tunnelbanan och satte igång Cowboys och lät min iPod spela klart resten av Hagnesta Hill. "Jag ska aldrig ignorera dig igen, jag ska aldrig ignorera kärleken" sjunger Jocke Berg. "Jäkla lögn" tänkte jag.. Jag orkar inte hålla armarna öppna för kärlek och bara vänta på att bli sviken eller besviken och sedan vänta på att mitt hjärta möglar sönder. Nä, nu får kärleken tvinga sig in i mitt förvuxna indiehjärta. Ska inte gå in i ett nytt förhållande förens kärleken slår sönder mitt iskalla skal som jag försöker skapa inom mig. Men förvisso, om jag har den inställningen kommer jag att leva på alkohol och one night stands tills jag dör, eftersom jag är så gott som oälskbar.. NÄ! Nu ska vi inte vara sånna! Vi behåller de negativa tankarna till min privata (destruktiva) blogg, som inte så många känner till (tyvärr, eftersom den är dubbelt så snygg och stilren än vad den här skitiga bloggen är).


"Det spelar ingen roll om du håller mig hårt, för ingen kommer att minnas om 100 år"  strömmade in i mina öron genom mina nyköpta hörlurar medan regnet slog mot rutan då jag åkte på bron mellan Kristineberg och Alvik. Då tänkte jag för tusende gången att "Hagnesta Hill är verkligen Sveriges bästa album". Jag var så inne i mina tankar att jag missade att gå av i Abrahamsberg. Fick vänta i Ängbyplan ca 5 minuter. "Din resa kommer att gå långsammare idag pga halt spår". Vadå, kommer det som en överaskning eller? "Wow, nu blev det höst IGEN! Det var oväntat!"
Jäkla idioter..