Som sagt, jag har varit inställd på att jag aldrig någonsin kommer träffa någon så bra flickvän som Ida.
Jag skulle inte ha blivit tillsammans med henne från första början, för att jag förtjänade helt enkelt inte henne.
Men nu har jag ändå kommit till insikten att hon helt enkelt var sjukt mycket bättre än alla mina föregående flickvänner.
I andra ord: Hon är inte världens bästa flickvänsmaterial  bara för det.
Nu säger jag inte att ALLA mina ex har varit as.. bara vissa.. men inga har väl kunnat leva upp till de förhoppningar jag hade.
Det kunde Ida.. ett tag i alla fall. Saknar hennes mysiga sms där det stod hur mycket hon saknade mig,
saknar samtalen vi hade om hur fel allt var, när hon ringde mig asfull bara för att, hennes ögon, hennes hår, hur hon pratade om så sjukt mycket, framför allt hur hon fick mig att känna mig så uppskattad.. Men de sista veckorna var hon inte så, och den Ida saknar jag inte.

Så lösningen på det här mattematiska problemet är att jag egentligen inte saknar Ida,
saknar bara de positiva egenskaperna hon hade. Och fastän de föregående flickvännerna var väldigt dålig på de egenskaperna som Ida hade
så måste det finnas någon där ute som också har det! Flickvänsidealet finns där ute, ja! Egenskaperna är inte omänskliga; snarare tvärt om.
Därför finns det hopp och därför måste jag komma ur den här svackan!! *publiken applåderar*

Plus, om jag konstant är deppig kan jag ju inte spela in några videobloggar, och då blir ni ledsna.
(Låt mig få låtsas att ni faktiskt bryr er om mina Vlogginlägg)

Så imorgon eller övermorgon ska ni få eran FAQ!
Och det här är mitt sista inlägg om Ida och den sorg hon givit mig.
För att den sorgen ska bort!

Cheers.