Gråa dagar - fanfanfanfan...
vilket extremt vackert inlägg.
jag känner så mycket igen mig.
jag förstår hur du känner, eric. jag är i princip likadan som du. hatar också att känna mig oälskad, unwanted osv. jag vill ha någon vid min sida, någon att kramas med, pussa på, älska, att känna sig älskad av. men jag vet inte, det verkar som om jag straffas eller något eftersom det aldrig händer. jag kan vara så nära, men då skiter sig allt.
men ja... jag fattar iallafall.
jooo.. många borde känna igen sig antar jag. eller åtminstånde vissa.. eller.. jag vet inte.
Känner igen mig jag med, om det spelar någon roll då det låter som ett stereotypiskt svar, men ja .. Och din tanke om att utvecklas till ett "känslokallt monster" bär väl någon tur med sig, att man slipper tänka på det, men om du nu blev det så skulle du inte känna det ljuva i kärleken överhuvudtaget. Att inte bry sig alls är mycket värre. Man går liksom miste om den största magin och passionen som finns.
Och att du inte är så är ganska underbart, aight? Och försök aldrig intala dig själv om att du är där igen, för du är så mycket bättre än vad du tror..
jo men okej jag förstår dig, men du är ju inte oälskad? jag känner inte dig men bara för att du är singel betyder inte det tt du är oälskad och ensamast i världen typ...jag menar..vänner o familj o sånt..?
men äh de löser sig ska du se :)