What a beautiful day

Ja kära vänner, det här vara den enda dagen på ett och ett halvt år som jag genomgått en hel dag utan ångest, självhat eller avsky emot andra. Låt mig få sammanfatta min simpla dag:

Började med att jag vaknade klockan 6. Jag sket i att äta hemma, så jag åkte till Rådmansgatan med en gång för att få äta på Waynes Coffee. Tyvärr hade de stängt, så jag stack till Café 60 för att avnjuta en kaffe late och en äppelpaj med vaniljsås. Just att fika ensam på ett café kan verkligen göra hela ens dag har jag märkt. Att bara sitta där med soundtracket till Lost in Translation i lurarna och se på folk som går förbi där utanför, se på hur bilarna stannar för rödljuset och drar sedan vidare, se på höstlöven som faller och se hur solen reflekteras i fönstren på byggnader. Så sitter man där i cirka 40 minuter, totalt avslappnad med sin kaffe i handen (dricker den nästan i slow motion). De få människorna som var där måste ha tyckt att jag var ytterst konstig för att jag satt där ensam och bara tittade ut i 40 minuter.

Kom till jobbet och jobbade för allt jag hade, nästan omedvetet. Jag lyckades i alla fall nolla alla kategorier, vilket var väldigt hårt kämpat av mig, tycker jag i vilket fall som helst.. Plus att jag hade skoj hela dagen och jag kände mig omtyckt i princip hela dagen. Känns lite bättre att vara på jobbet om man känner sig uppskattad I guess.





















Min hobby på rasterna



Efter att ha nollat stack jag hem till Tomas och fick de sista nödvändiga instruktionerna om lägenheten, och så fick jag nycklarna. Vi tog en promenad runt kvarteret också.. och fy fan vad fint det är vid sjön! Jag kan knappt bärga mig att flytta in dit och låta timmarna rinna iväg medan jag sitter där vid sjön.


Åkte sedan hem. Det hade varit soligt väder hela dagen och nu var det stjärnklart, men luften var precis lika ren som förut. Det är väl det bästa med hösten; luften.
Visade sig att jag behövde vänta på bussen i Täby Centrum i 20 minuter. jag tog av mig hörlurarna och gick runt så gott som ensam i Sveriges största centrum. Det var extremt... upprymmande på något konstigt sätt. Det höga taket, atmosfären och ja.. upprymt helt enkelt. Några ungdomar hade hittat ett piano på övervåningen. De spelade John Lennon och Coldplay på den. Det var inte speciellt stilrent spelat, men akustiken som framhävdes från det tomma centrumet gjorde det halvfina extremt vackert. Jag nästan flöt genom centrumet de där 20 minuterarna, och passade på att analysera sådana saker som jag inte vanligtvis har tid att analysera. Det var en väldigt.. fri känsla, konstigt nog.

Satte mig på bussen och drog igång My Bloody Valentine igen. Hade också lyssnat på dem på tåget på väg mot centrum. Kombinationen av färgen av höstlöv, doften av höst, det slaskiga och lyssna på My Bloody Valentine medan ljusen susar förbi fick mig att bli påmind av förra hösten då jag var förälskad i Michi. Kunde nästan känna den känslan igen. Det var ganska härligt, det var nästan som the real thing. Jag kom på mig själv att jag faktiskt var väldigt lycklig förra hösten. Åtminstånde då jag var med henne.
Men missförstå mig rätt, jag blev glad av tanken att jag var lycklig förra hösten och att jag kunde nästan känna samma känsla igen. Inte som så att jag är ledsen för att jag inte är tillsammans med Michi längre. Har inga planer på att bli ihop med henne (än så länge i alla fall)(man ska aldrig säga aldrig).

Så ja... min dag har varit ganska ultimat. Kortfattat: en dag utan stress och istället fylld av gratis livsnjutning.


Till sist, ett tips till alla deprimerade:
Skapa tid för att bara inte göra någonting, bara njuta känslan av att vara avslappnad..
att inte ha någon slags tidspress på sig.
Det kan göra hela ens dag, jag lovar er.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0