Satt på tåget påväg till jobbet.. lyssnade på Kent och var bara allmänt popig. Ibland drabbas jag av impulsiva ångestattacker.. vilket kanske förklarar varför jag går runt med ett jäkla anteckningsblock. Denna gång fick jag panik för att jag var omringad av människor, men ändå var jag helt ensam. Tusen tankar blandades i mitt huvud och det var som att ljusen som susade förbi utanför fönstret egentligen var mina tankar som fastnade på min näthinna. Och den här texten kan jag relatera till gårdagen.. det är därför jag publicerar den över huvudtaget.
Tog upp anteckningsblocket och började skriva:

---

Det här kommer jag inte undan med.
Kärlek, ensamhet, sökan, bekräftelse.
Jag skulle vara ostabil, om ingen sov bredvid mig...
Jag skulle fan kunna ligga med vem som helst bara för att få en bekräftelse på min existens, att jag behövs, att jag är älskad (eller åtminstånde attraktiv)
Får jag inte min bekräftelse så existerar inte jag, jag är oälskad och obehövd. Jag är ingenting.
Konstant så straffar jag mig själv som en billig utväg för att få mig själv må bättre, för några sekunder.
jag är smutsig..
jag hatar mig själv...