Jag börjar bli redigt jäkla trött på att mitt humor går upp och ner hela jäkla tiden.
Även är jag jätteglad eller jättedeppig. Ett exampel.. då jag var hos Michi i torsdags. Vi hade det jättemysigt.. låg i sängen och lyssnade på fin musik som jag hade gett henne genom min externa hårddisk. Vi brukar skoja ganska mycket med varandra.. något jag inte kunnat göra med vissa andra. "mjao, puss!", sa jag. "nehe! jag dissar!" sa hon. "Jaha! Då ska du aldrig mera få en puss av mig!", sa jag och skrattade. Jag satt och förväntade mig att hon skulle kräva en puss. Hon försökte litegrann, men jag dissade henne.. sen drog jag ut på det fett mycket. Sedan blev det dött och kallt.. jag började undra varför jag gjorde som jag gjorde.. jag började hata mig själv, igen, som vanligt.. blev jättedeppig. När jag skulle åka hem var jag också extremt deppig och hatisk emot mig själv. Det var nog första gången som jag önskat att tåget skulle köra över mig. Hur kunde jag låta henne få se min dåliga sida? fanfanfan... skulle ha varit så mycket bättre om hon bara skulle fått se den ljusa, glada sidan. Fastän jag ringt henne för sagt förlåt att jag var så dryg och deppig, och att hon hade förlåtit mig, var jag fortfarande självhatisk. Vaknade och mådde jättedåligt.. åkte hem efter första lektionen.
Förstår mig inte på mig själv ibland.

Nu mår jag bra iaf, för tillfället. Får se hur länge det håller i sig.