Idag vaknade jag som en vanlig människa som sagt.. och det har fortsatt vara bra. Jag har inte haft extrem ångest, melancoli eller apati.. jag har inte slagit mig själv på huvudet idag, jag har inte tänkt så mycket på vad som skulle kunnat ha varit.. Idag har jag kunnat se framåt. Det har varit skönt.. verkligen. Vaknade typ 12.. låg kvar tills klockan 14. Halvsov typ. Skulle sedan dra till Popdakar med Sean, Alex och Felix. Var där i en timma typ. Massor med snyggt popfolk <3 Ville stanna kvar där, men jag antar att de ville dra för att de inte hade dricka >_>

Ok.. här kommer djupa grejer:
Som sagt så hade jag filosofi, så pratade läraren om svart-vita människor och mångsidiga, öppna människor. Det var det han ville uppnå med filosofin, att göra oss till mångsidiga, öppna människor, få bort det där svart-vita tänkandet från oss. Som sagt blev jag väldigt engagerad i ämnet eftersom jag själv tänker på just det där väääldigt ofta. Så efter lektionen då alla hade gått stannade jag kvar och pratade med läraren. Han ville att man skulle bli mer mångsidig i sitt tänkande, "hälsosamt förvirrad" om man ska säga som så.. men så frågade jag honom om det verkligen är så dåligt att tänka svart-vit.. Han berättade då att han tror att livet blir mer spännande och intressant om man kan se saker och ting från olika infallsvinklar. Då sa jag "Ja, det håller jag med om.. men jag måste ändå ifrågasätta dina ord. För att vad händer om man är en ganska svag människa, som är alltid går runt och tänker mångsidigt inom allt, som inte kan se den egenskapen som någon belsignelse, utan istället som en förbannelse, för att man inte tycker det är spännande, man mår bara dåligt pga det. Är det då så fel att vela försöka dra sig tillbaka till det problemfria, svart-vita tänkandet?" Jag vågade inte säga att det var jag som var den svaga, funderande människan. Han förstod helt, och vi pratade lite om det, men han tyckte ändå att det öppna tänkandet var det bästa.
Jag tänkte på det där väldigt mycket.. och igår faktiskt, kom fram till ett svar genom ett citat jag fick höra på religonen. Förmodligen det bästa Buddha någonsin citerat: Inget är beständigt, allt är föränderligt. Det citatet gav mig hopp. För att om det verkligen är som så, så kanske det här med att tänka öppet bara är nytt för mig, och jag har svårt att hantera det just därför. Men med tiden kanske det förändras, och jag börjar istället uppskatta den egenskapen, och liksom min lärare, tycka det är spännande och intressant istället.