Var på Shout out louds idag med Michi. Det var inte så mycket folk där. Eftersom Michi är ett år yngre än mig fick vi gå på spelningen SOL hade för de UNDER 18. Var typ bara massa 92or och 93or där.. fy fan.
SOL var iaf bra. De var väl lite otaggade att spela för småungar.. men annars gjorde de en riktigt bra show.

Det var mysigt att vara med Michi. Hon gör mig alltid så jäkla glad.. bara hennes närvaro. Gillar henne verkligen.
Vet inte.. jag borde kanske vara lycklig.. för att jag fick röra hennes läppar, smaka på henne.. för att jag fick titta in i hennes djupa ögon, prata med henne hela dagen, hålla om henne.. för att ha fått tro om en ny början, en möjlighet mot kärleken. Men problemet är att jag inte kan det. Jag har blivit så rädd nu, mina förväntningar är på botten. (Stor tack till Jennie som satte igång min rädsla på riktigt och dödade min optimism inom kärlek). Förväntar mig bara det värsta.. för att om det ändå aldrig gått som jag förväntat med mina andra förhållanden så.. varför skulle det gå bra med denna? Jag förväntar mig att vi inte ens kommer hinna bli tillsammans officiellt.. för att hon kommer säkert ändå märka att jag inte är någonting för henne, lämna mig, eller så kommer hon såra mig. DET är mina förväntningar. Det är ganska tragiskt.. men det är nästan att jag är övertygad om att det inte kommer gå, bara för att jag inte är någon som nån vill ha. Skulle mer känna att det var ett mirakel om hon skulle vela ha mig. Nu kanske det låter som att jag har blivit dumpad av varje flickvän jag haft.. men jag har dumpat mer än jag blivit dumpad.. förmodligen för att jag har fattat att det inte kommer funka.
Men aja.. man lever väl på hoppet antar jag (?), så vi får se hur det här går. Hon har säkert redan tröttnat på mig.