Snart kommer Control på vita duken.Eller så kommer den bara på dvd.. En biografi på Ian Curtis, hans liv fyllt av svek, väggar och depressiva tankar. Och till sist, hans död. Jag ser verkligen fram emot den filmen, den verkar vara snyggt gjord och, framför allt, den handlar om Joy Division.
Den stora fruktan jag har dock, om den nu visas på vita duken, är att det kommer bli samma sak som när biografin på Johnny Cash kom, Walk The Line. Det blev som en "innegrej" att lyssna på Johnny Cash. Alla små fjortisar börjar helt plötsligt lyssna på Johnny Cash out of nowhere. "Åh, men asså filmen var ju jättegullig! Måste langa hem lite hits med Johnny Cash nu!", "Shit, har Nine Inch Nails gjort en cover på Johnny Cash?? Fan va töntigt! Nine Inch Nails e ju Emo!". Jag kräks... ingen av de där nötskalen som fattar att Johnny Cash gjorde en cover på NIN.
Så den stora fruktan är att filmen blir känd, folk som aldrig någonsin hört talats Joy Division förr kommer att tanka hem musik av dem. Små 14åriga blondiner kommer att sjunga med till Transmission, flickor kommer att sätta upp en bild på Ian Curtis på väggen (fylld med röda pussmärken), Love will tear us apart kommer att bli remixad och bli årets dance-hit. Ordet Goth kommer få en hel ny innebörd; Eveneces kommer att bli utpekade som "TöntGoth" och ungdomar kommer att färga håret svart, sätta på sig en Unknown Pleasures t-shirt och tycka att de är fett goth.
Eller så är jag bara pessimistisk.

Är så grymt besviken på Kents nya singel. Den är som en dålig Kent fast med synth.
Låter som en dålig verision av Depeche Mode.
Kanske lär mig tycka om den sen.. men just nu tycker jag den suger.

Repade idag åter igen.. Bråkade lite med Jocke, men det gjorde inget, för att det kändes som vi fick någonting utrett. Men annars gick repet bra, för att vara utan basist vill säga :P Våran musik är väldigt trumm,- bas-dominerande.
Stack sedan till Johannes och var med honom och Simon, svullade som fan. Drack ungefär 1 liter cola och käkade en hel chipspåse. Såg åter igen på Lost in Translation. Onekligen en av mina favoritfilmer. Får alltid en känsla av att jag är nykär efter att jag sett den filmen. Tröttnar aldrig på den. Älskar hur Sofia Coppola bara vidrör allt i filmen. Hon går aldrig riktigt djupt in på nått ämne, hon låter tittaren få tänka själv, och hon gör det extremt snyggt också. Bill Murray asså.. kan man hitta någon mer skräddarsydd skådis till en sådan roll som han har i den filmen?
Btw är Lost in Translation Soundtracket helt underbar. Lost in Translation har onekligen det bästa låtvalet till en avslutningsscen, vilket är Just like honey av Jesus and the Marychains. Annars har vi Sometimes av My Bloody Valentine. Det är verkligen Shoegaze på hög nivå. För övrigt är det My Bloddy Valentine medlemen Kevin Shields som gjort soundtracket till Lost in Translation. Bästa soundtracket jag någonsin hört. Det finns lixom en röd tråd genom hela skivan. Inte som alla andra soundtracks där de bara proppat in alla låtar från filmen in i en CD. Man känner sig verkligen.. vet inte.. upprymd när man lyssnar på den skivan. Den rekommenderas starkt.
Och om ni inte sett Lost in Translation.. GÖR DET!!